Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nytt och nattagammalt. Lena hade gått ut att syssla i la’gårn, som
vanligt, och kaffekokarn stod och spottade invid julbrasan.
— Lena dröjer länge. Ska’ vi knacka ur piporna och svänga ut
till henne en vändning? sa’ bror min, när Lena var’t undan en bra
stund.
Det gjorde vi. Mon när vi kommo ut. åf, la’gårn blefvo vi inte
litet snopna.
Midt på gången stod Lena mod mjölkapallcn i den ena näfven
och grät med hufve’t emot bröstet på en lång och ung och smärt och
vacker — präst. Och prästen hade virat armarna om gummeskråen,
som om han aldrig velat släppa henne. Och Lena var konstig att
skåda. Munnen vände sig liksom till skratt på henne och ögonen
glänste, men tårar strömmade ur dom och hennes kropp skalf.
— Hva’ står på? Eller hvad vell delta säja? sa’ bror min. Men
han hade inte väl fåll ordet ur mun, förrän prästen nappade honom
om lifvet mä’ den ena armen och drog honom åt sig tills han fick bå’
gubben och käringen i sin famn. Jag trodde bror min skulle bli
stol-leter tvärt. Det ryckte i honom, som om han velat krama ihjäl prästen.
Men han kom sig knappt för att röra honom, så rädd om honom såg
han ut att vara. Mon vackert var det att se.
När Jonas sansat sej, sa’ han:
— Att du skulle smyga dej öfver oss på sån’t sätt, Axel!
— Jo, se, just det här har jag drömt om under långa år. Det
var just så jag ville komma, log han och så fick han i detsamma
ögonen på mej, som stod där och torkade mej i synen och såg dum ut.
— Gu’ dag farbror! Hvad jag är glad alt just nu se er här!
sa’ han och så tog han äfven mej i famnen, den dunderpojken.
— Kalle i Intägt, om du visste hur det känns att kallas
»farbror» utå en präst, så skulle du inte va’ så barbarisk i dina tankar
om den stoderade ungdomen.
— Nä, nä! Dä’ har du kanske rätt i! gemälde Kalle.
Sen ville Lena köra ut oss alla tre karlar ur fähuset, mens hon
mjölkade och sysslade. Men det blef stopp. Axel satte stolen intill
kon, och körde mor sin till att sätta sej. Se’n tråkade han ner sig
själf bredvid henne på mjölkpallen och virade armen om lifvet på
henne, alldeles som du och jag, Kalle, gjorde med våra fästmör i
ungdomen. Tänk dej nu, hur detta skulle kännas för modershjärtat.
Lena visste , knappt till sig. Hon mjölkade och grät och grät och m
jölkade, så Gu’ vet antingen tårar eller mjölk rann stridast ner i byt lan.
Men det kvittade, för det var glädjetårar ur modersögon, och sådana
furdärfva ingen mjölk eller göra henne blåsur i olid.
Jaha, du Kalle, en så’n julafton, som där nu blef hos bror min,
dä’ kan inte omtalas. Det var så vackert att höra, hur den präktige
pojken lalade om sina studier och strider och hur han knogat sig fram,
dock alllid med gladt mod och stadig vilja. Där förnam jag granne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
