Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen, att lärdomen icke är till för att komma folk att förhäfva sej och
brösta sej, utan att han, där han anammas och smältes rätt, tvärtom
ödmjukar och kommer rättfärdiga tankar och gärningar åstad.
— Anagga mej, tror jag inte att du har rätt, Måns, när ja’
tänker efter bättre, inföll Kalle.
— Vesst har ja’ rätt! Du skulle också ha’ hört så’n bön han
höll på kvällen vid läggedags, hört hur han på sina bönearmar
liksom bar hela mänskligheten fram till den stråfvllda krubban med det
frälsande Jesusbarnet. Och han bjöd oss att knäböjande lägra oss
däromkring i ödmjukhet, men också i förtröstan. Och du skulle ha’
hört honom i julottan dagen därpå. Det kändes af hvart eviga hans
ord, som klang ut i det skimrande templet, att det var ädel säd, som
såtts i hans hjärta. Det är inte utsädets fel, Kalle, om det inte kan
gro på allfariväg eller på hälleberg, och du ska’ därför inte tadla
lärdomen, om den någon gång skulle träffa på ett sinne, som inte kan
bära den.
— Nä’, nu ger ja’ mej, Måns!
— Och när gudstjänsten var slut, och folket strömmade hem,
stod Axel i vapenhuset och fiskade upp mor sin ur vimlet, bjöd armen
åt henne och gick så med den gamla föryrade och af öfversvällande
glädje gripna gumman, leende och lycklig genom folkhoparne på vägen
mot det torftiga hemmet.
Karl i Intägt snöt sig, grep sin liätta och lommade snopen i väg
ån Måns i Bro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
