Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fast nu är det egentligen storgubbarna, som ä’ löjeliga. En kan
grina ihjäl sej, när en tänker på dom.
— Hva’ menar du med dä’, Linus? sporde vi.
■— Jo, var det inte löjeligt, att ryske kejsaren bjöd in alla
makter te’ den där fredsaffären i Haag, och att verkligen de värste
knuto-loger och ukasinister — som skolmäslarn säger — kommo ihop och
talade om folkförbrödring?
— Jo, vesst i hundingen lät da som ett spektakel!
— Ha, ha, ha! Vargarna la’ råd hur de skulle skona lammen,
och krigsministrarna talade om hur man skulle göra svärdet till
plog-biller och kanonerna till slåttermaskiner.
— Jo jo, dä’ lät grant. Och knektakärngarna gjorde inte
annat än kaffekalasade under hela fredskongressen, afbröt Johan i
Jonsbo.
— Och — fortfor Linus — man tyckte sig rentaf på afstånd
se fridsfurstarne komma ridande på åsnor och vifta med palmer.
— Jaha, och dä’ kostade Sverge bortåt sex tusen riksdaler —
suckade Göran.
— Nå serradö, strax efter detta fridsmöte kommo verkligen ås-
norna under palmviftning framsprängande där nere i Transvaal, di
kallart. Men de släpade kanoner efter sej. Folkaskördemaskiner
blefvo efter Haagsmötet mera på modet än grässlåttermaskiner! A’ke
så’nt roligt att se, gubbar! Dä’ är världsfred så’nt, världsfred införd
af stormakterna för att skydda och hägna småstaterna, slöt Linus
och tittade efter, hvilken pannkaksklofve som var störst på fatet, som
räcktes honom.
Vi gåfvo honom rätt och grinade, våra syndare, rätt så begraf-
ningsgäster vi voro. Ty världen är ändå komisk, när man tänker
efter. Det är just hvad hon är.
Men vi hade inte väl skrattat ifrån oss, förrän det brakade till
i taket och blef skumt på bordet. Vi blefvo nästan rädda och
befarade en straffdom för vårt syndiga tals skull.
— Där har du för din fåfänglighet, Lena, och för att du ble’ så
gla’ öfver att gubben din dog och lämnade dej i orubbadt bo, att
du geck och köpte en taklampa te’ jordölet. Nu är ho’ nerdråsad
och fördärfvad! pep Fina i Finshult, som är syster till änkan vi
voro hos.
Och det befanns vara som Fina sagt. Lampan hade inte varit
riktigt fastsatt i taket, utan nu låg hon midt i det största grötfatet.
Detta var ju en räddning för oljehuset, som var helt. Men gröten
var fördärfvad, hvilket gjorde oss nerstämda. Ty gröt, som smakar
fotogen, är just ingen läckerhet, särdeles om man har ätit elfva rätter
förut och börjar bli kräsmagad. –
År man hungrig, så vet man allt, alt hvad som helst går med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
