Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En vådlig märr,
Sven i Bökhult hade en gammal bläsig märr, som var så arg
och opålitlig, att ingen annan än Sven själf vågade gå när henne.
Hon slogs med båd’ fram och bakfötter och bets på samma gång.
Annars var hon ett segt djur, och blef det fråga om kappkörning,
så fanns det ingen, som stack om Sven i Bökhult.
Men det var förargligt för honom ändå att ha ett djur, som han
aldrig kunde taga ut, utan att själf följa med eller som någon annan
tordes rykta. Sven måste hålla sig hemma jämt och samt för
märrens skull, ty inte ens hustru hans vågade gå in i spiltan till henne
med en hötapp eller en spann vatten, fast käringen i sin mån var
lika ilsk som märren och kanske väl det.
Mer än en gång tänkte Sven på att byta bort henne — nu
menar jag märren, för käringar gå, gunås, inte ännu i byte — men
han drog sig för’et. Talade han om hur’dan märren vore, ville ju
ingen byta med honom, och nämnde han ingenting, utan läte
ruljang-sen gå, så kunde han ju vara säker på att få bytet, upprifvet och
kanske stryk på köpet. Sven fick sålunda dras med båd’ käring och
märr, så nog hade han sina reela och tunga kors.
Men så, serradö, kom han en gång ner till kreatursmötet ’i Sva-
namo på efterhösten. Och hur det bar till, blef Sven lite supen
framåt aftonen, så att han knäckte till att bli stormodig samt började
köra kapp med folk, när hästaffärerna kommo i gång.
Då var där en karl ifrån Rinkaby socken, som fick se hur den
bläsiga märren sprang, och efter han inte kände till hennes humör,
körde han med sin schäs intill Svens och sa’;
— Ska’ vi byta?
Hade nu Sven inte haft öl och brännvin i sin kropp, skulle han
inte lyssnat med det örat. Men en vet nok, hur fyllet verkar dålig-
heter i en.
Därför grunnade Sven denna gång inte länge på saken, utan sa’:
— Köss te’! Det beror för resten på mellangiften!
Så profkörde gubbarne utåt vägen och blefvo rätt snart så pass
bussar, att de bytte bå’ selar och hästar och åkdon och grimmor och
hela kosidangsen.
— Ho’ har inga fel i bena, ovanor ä’ ho’ inte heller, och istadier
ä’ ho’ då rakt inte! bedyrade Sven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
