Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Har ho’ inle ondt å kvickdraget?
— Na inte ett pinal! Och inte hör ho’ te’ krubbebitaresläktec
heller, lät Sven.
— Ä’ bo’ svårskodder? undrade Rinkabymannen.
-— Ah, icke så värst! Men ho’ ä’ liflier, så dä kan hända, att
ho’ konstras lite, när en ska’ ta’ opp foten. Men se’n står ho’ så
stella å saktmodig som en körkegångskvenna. A nu ä’ dä’ ja’ som
består köpeskål! slöt Sven.
Ja, sen dracks där och så for hvar och en till sitt.
Sven knekade åt sitt håll och var glad, kan tänka, att han
kunnat lura den ilskna märren på en utsocknesbo, och Rinkabykarlen for
af som en stolle och fröjdades åt, att han var karl till att köra förbi
hvarenda åkande på hela vägen.
— Där koggade ja’ allt den där dumbommen, så att det
förslog! grinade han. Och den bläsiga märren la’ bort öronen, vispade
med svansen och sprang i ilskan oppför och utför, så att det sjöng
i backarna. Rinkabybonden rent af tviflade på sin stora lycka.
Men när han kom hem, blef det måntro annat af för honom.
Hans husfolk, som hörde hur han kom frambarkandes som en skojare
på vägen, begrep, att han växlat hästar, och kom ut för att se den
nya araben.
— Titta hit! I da’ har ja gjort den likaste affär en kan önska
sej. Sieka märrl Ho’ går mila på halftimmen utan te’ å få ett
svett hår. Sicka ben! Sicket bröst! Och ändå har ja’ bara gett
hunrafem kronor emella’!
Så masade drängen fram, förveren som han var, och skulle titta
märren i munnen.
— Ho’ sir just inte späd ut, ändå! lät drängastackaren och skulle
just fatta tag i betslet.
Men innan han hann så långt, hven det sabla etterboet till, och
samtidigt vrålade drängen som ett vilddjur och höll näfven för synen.
— Bet ho’ dej, Kalle?
Drängen svarade inte, utan bara vrålade på ett besynnerligt
sätt. Och det var då inte så underligt, för när det kom allt omkring,
hade märren klippt af nästippen på’n, och detta hade gått så kvickt
som ett nysande.
När nu folket fick se det röda, frustande hålet i drängens
ansikte, blef där, förstås, en faslig uppståndelse. Inte kunde de limma
fast näsbiten, och intet råd visste de heller till att stämma
blodflödet.
Till sist sa’ bonden till märren:
— Har du vart näseviser, så ska’ du, minsann, få springa te’
doktorn mä’ pasjänten innan du får hvarken vått eller torrt.
Och så satle de upp drängen i schäsen och susade af till dok»
torn, som tog in den näslöse på sjukstugan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
