Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, så är det: små barn och små bckvi: mer. Barnaskaran i
Vik växte upp, och den ene efter den andre kom ut. Men de glömde
för det mesta bort de gamle. Ungdomen har så stora behöfver nu
för tiden, att äfven de allra bästa förtjänster svårligen räcka till att
tillfredsställa dem alla, och att tänka, det något skall bli öfver till
fattiga föräldrar, är aldrig värdt.
Eriks och Malenas barn blefvo inte bättre än andra. Snart värdt
detta gamla fosterland för trångt och armt för dem och så drogo de
»öfver pölen» till det goda landet i väster, om hvilket det heter
härute, att ingen människa där äter annat än hvetebröd. Allesammans
foro de dit utom den yngsta flickan.
I början fingo de gamla ett och annat bref med en dollar eller
så uti från någon af de utflugne. Men det blef småningom allt
längre och längre emellan skrifvelserna, och slutligen uteblefvo de
helt och hållet.
•— Di ä’ nok dö’a, efter di inte låta höra af sig! suckade de
gamle i Vik och torkade sina tårar.
Allt äldre och tröttare blefvo de, allt mindre och mindre
förmådde de uträtta, och fast de nu sutto endast två vid bordet, ville
maten i Vik knappast förslå så bra, som när. den stora barnskocken
en gång hjälpte till att äta.
En hugnad ägde dock de gamle kvar. Yngsta dottern hade ingen
håg för Amerika utan tjänade hemma i socknen. Hon var den
solstråle, som ibland om söndagsaftnarne gläntade in i den gamla stugan
i Vik.
— Gu’ välsigne henne, som vill bli hemma för att lägga ihop
våra gamla ögon en gång, när Herren behagar ringa till kvälls för
oss och låta vårt dagsverke sluta! Ho’ har gualof inte fått
Amerika-febern och Gu’ låte henne inte få honom 1 brukade Malena säga.
Men folket i grannhället sa’, att Anna i stället för Amerikafebern
hade fått kärleksfebern, hvilket inte vore stort bättre det.
Anna tjänade i Hult hos Carl Johan, en rik knase, och det
påstods allmänt, att sonen i huset, unge Sven Petter, och Anna höllo
vådligt ihop.
Det gjorde de också, och så gick det, som det gick.
På våren måste Anna flytta hem till Vik och sätta sig där med
ett litet barn i fattigdomen hos de gamle.
Folk påstod, att Sven Petter kanske hade fått gifta sig med
henne, för Anna var både vacker och hurtig och så duglig, att hon
liksom hade en liten hemgift i sina bara händer. Men det var
barnet, som låg emellan.
Och det hade kanske slutligen fått gå för den saken också. Men
se barnet var inte riktigt. Det var inte välskapadt, och därtill
»aktade det inte», som man säger. Det såg inte, ingen visste heller om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
