Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alla Hultaborna lade ifrån sig sina skedar och Carl Johan
mulnade.
— Tack för julklappen, Sven Petter!
—- Åh, det var så lite! Ja’ hann inte gå in, för hästen
konstrade och ville inte stå still. Inte behöfde du gå hit och tacka för
den smulan.
— Nej, inte gick jag just hit för den skull. Utan jag har
sprungit hit för att tala om, att knytet, som du slängde in, träffade
barnet i hufv’et och det stackars hufv’et var för mjukt, kantänka,
det tålte inte vid det, utan barnet dog tvärt i knäet på mej. Du
har slagit ihjäl ditt barn.
Det blef tyst omkring bordet i Hult. Anna föll tillsammans på
soffan och snyftade och skalf, ty en mor är en mor. Mången gång
hade hon nog tyckt, att det varit väl, om barnet fått dö. Men att
det skulle komma ur vägen på ett sådant sätt, det var dock förfärligt.
Sven Petter blef förfärad.
— Du gycldar väl bara, Anna, stammade han.
Men när Carl Johan suttit och grunnat en stund och tittat på
Anna i hennes förtviflan, ställde han sig upp vid bordsändan och sa’:
— Ge er till tåls, barn. Dä’ här är Herrens skickelse. Inte
ville Sven Petter slå ihjäl barnet. Dä’ var en olyckshändelse, men
en Guds nåd på samma gång. Barnet har Herren förlossat, ty Han
tyckte väl i kväll, att ni bägge hade lidit nog för eder missgärning.
Ilan har pröfvat er. Du har var’t tålig, Anna, du blir en bra hustru,
för en sådan behöfver tålamod, och du har öfvat dej däri. Sätt dej
nu här bre’vid Sven Petter! Och ni, drängar, kan köra ner efter di
gamla i Vik och ta’ hit dem. Men kvicka på, så att gröten inte blir
för kall tills de komma. Siså, Sven Petter, köss henne nu och sätt
henne intill dig. Nästa jul är det hon, som är mor här i huset.
Verkligen gör inte Gud underliga gärningar i julatid. Dä’ känner jag
på mej själf. Ilan har nu i en hast skickat på mej sådana konstiga
tankar. Jag vet mej aldrig förr ha känt det så märkligt och godt i
bröstet som just nu, se’n jag beslutade, att ni ska’ ha hvarandra.
Det är som om jag ville sjonga psalmer. Håll du henne gärna om
lifvet, pojke, och lägg du hufv’et mot axla på’n, Anna. Du kan
behöfva hvila dej. Jaha, sillen så, när do gamle komma in. Gu’
välsigne er, barn!
Och Carl Johan var rörd och glad såsom ingen förr sett honom
vara det.
När nyårsnyet tändes, lystes det för Anna i Vik och Sven Petter
llult.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
