Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik är förresten en dunderkarl, en klok och arbetsam pojk,
stor och stark och allvarlig, en, som tidigt fått vänja sig vid
lycko-skiftningarna i lifvets strid.
När han var cirka 25 år gammal, dödde far hans, och när
det kom till bouppteckning efter denne, såg det icke mycket ut för
Erik och mor hans att kunna få sitta fast vid gården. Den
tyngdes af gäld, som ökats och ökats under faderns långa sjukdom.
Men på dödsbädden hade gubben bedt Erik att sätta till med
all sin kraft och söka behålla hemmanet, som i hundratals år
tillhört släkten.
— Kniper det för hårdt, så gack till Andreas i Hägnen! hade
gubben sagt.
Det rådet hade Erik nödgats följa. Fyra år hade gått sedan
dödsfallet. Långåsen var i Eriks ägo, var välskött och i god
växtkraft, där fanns full uppsättning med kreatur och redskap. Men
Erik häftade nu likväl i en ganska stor skuld till fader Andreas.
Och det tyngde på hans sinne och hade gjort honom till en mogen
och allvarsam man, innan han nu var trettio år gammal.
Han hade under åren haft så strängt arbete och varit så
upptagen af omtanke för att kedja fast gården vid släkten, att han
inte haft tid för nöjen och förströelser eller kärlekstankar.
Nu hade han sått ut den fjärde skörden efter faderns
frånfälle, det jäste i jorden och såg grant och färgrikt ut öfver hans
ägor. Men han kände sig likväl icke stolt eller glad, när han såg
ut öfver hagar och fält. Så länge han hade den stora skulden till
Andreas, kände han sig icke riktigt hemma på Långåsen. Han
blef tvärtom vemodig, när han iakttog, huru vackra ägorna voro.
— Jag äger dem ju ändå inte riktigt. Jag står ju bara
skrifven för dem i jordeboken och i mantalslängden, plägade han
säga.
Det där hade han grunnat på jämt och samt. Skulden
pressade honom och tryckte hans sinne. Han kände sig fängslad och
bunden af henne såsom af en slafkedja, och han förstod, att han
inte skulle vara män’ska att betala den. Men skuld växer, det
begrep han. Ju längre det gick, dess tyngre och omöjligare skulle
hans skuldbörda blifva att bära för honom.
Därför hade han nu i frihetslängtan och misströstan gått upp
till Hägnen och bedt Andreas köpa hemmanet och göra sig betald
för gälden. Med det lilla Erik finge öfver skulle han nog klara
sig och slå sig fram, frisk och stark och arbetsvan, som han ju
var. Fadern hade visst bedt honom att göra allt för att behålla
stället. Han hade nu i fyra år gjort, hvad han kunnat. Men det
omöjliga kunde han inte utföra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
