Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven höll just på att i skymningen hacka sönder torf på
korn-trädan, hvilket är ett ganska styft arbete.
Svetten rann af honom, men torfven yrde omkring den raske
karlen, och det syntes, att han satt sig för att inte gå hem, förrän
han smulat sönder den sista torfven.
■— För Guds skull ta på dej tröjan, när du lyktat, Sven! Dä’
blåser så kallt nu i solagången och vårluften är farlig 1 skrek Lina åt
honom, när hon gick ifrån sina sysslor i Ia’gårn och såg karlen
tröje-lös och i skjortärmarne ute på åkern.
Men så kom Göran ut till Sven, just då denne höll på att sluta,
och började en disputation med sonen om ett täckdike, hvilket han
ansåg böra läggas genom åkern före såningen. Och så kommo de
att gå omkring därute och kasta ord med hvarandra, så att Sven
glömde tröjan.
Framåt natten tog han till att frysa och hacka tänder, och följande
morgon hade han en sådan hufvudvärk, att han knappt kunde se.
Lina värdt ledsen och bedröfvad. Men Sven mente på, att det
snart skulle gå öfver.
— Vårlufta’ ä’ alltid sökande och starker, helst när det håller
sig så kallt som nu! sa’ han.
Men hufvudvärken gaf inte med sig, utan blef liksom värr och
värr.
— Rätt hvad det är bryter det ut i snufva och sen är ja’ bra
karl igen! lät han.
Snufvan kom dock icke. I stället fick Sven ett grufligt håll i
bröstet, midt emellan skulderbladen.
— Dä’ känns som om de körde en tretti, förti knifvar igenom
mej! sa’ han och bad Lina lägga på gröt:
Så började Sven yra och regera, så att de nästan fingo binda
honom i sängen, och där värdt dystert och bedröfligt i Backelund,
Det såg ut, som döden stått på lur vid dörren och redan lagt han-
den på klinkan.
Göran föll ihop som en trasa. Hvad skulle det bli af honom,
om döden slete bort sonen och lämnade honom åt sextondeflickans
nåd och barmhärtighet? tänkte han.
Men den, som inte föll ihop, det var Lina. Natt och dag hängde
hon öfver sängen och slogs med döden om sin Sven. Hon vek inte
en tum. Ju längre det led och ju farligare det blef, dess blekare
blef hon visst, men desto allvarligare och segare kämpade hon.
Det var som om döden slutligen böjt sig inför denna kämpande
kvinna, hvilken, så att säga, kastade sin kärlek i vägen för hans
skördande lie.
Och döden vek bort efter att i nio dygn hafva smugit omkring
därnere i Backelund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
