Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då vi kommo närmare, fingo vi se, att den ena parten i ändan
af sina metrefvar hade fastbundit stora och otvättade sillar.
— Guss fre’! hälsade vi.
•— God da’ igen! läto rallarne.
— Hva’ står på här? sporde Bengt i Linnebråten, som gick i
tåten.
— Joho, nu ska’ hvar och en af er bönder oeh käringar böja
sej ner och bita ett litet stycke af hvarenda sill. Den, som inte vill,
får i stället smörj utå di, som står där med käpparna. Nu får ni
välja! Sill eller stryk? När vi ska’ köpa potater eller mjölk, så ä’
dä’ ni, som komdera. I dag ä’ dä’ vi, som befalla! sa’ förmannen,
som stod närmast och höll fram sitt mete med sillen i ändan.
Hva’ skulle vi göra? Bengt i Linnebråten bet i sillen, därpå
fick han marschera till närmaste man samt bita i hans sill och sen
hela vägen utefter. Och så nödgades man efter man och kvinna efter
kvinna att bita den ena efter den andra i sillarna utefter vägen. De,
som åkte, måste göra på samma sätt. Det var visst bortåt tjugufem
rallare, som hade sillmeten och lika många silltuggor fingo vi i oss
hvar och en. När en sill blef uppäten, bundo de genast fast en ny.
Där var ingen brist på sill. Ben och inkrom måste vi ock äta upp.
Var där någon, som buktade aldrig så litet, så hade han genast ett
käpprapp i ryggen, så att det skungade i honom.
Men en kan allt tänka sig hur det skulle se ut, när cirka femti,
sexti stycken finklädda människor gingo på det viset och ödmjukade
sig på vägen och åto sill från meten. Värst var det i alla fall att
bita efter en hop otäcka gummor. Jag mår illa än i dag, bara jag
tänker på’et. Och sådant drickande det blef sedan i vår socken den
bönedagsaftonen. Och så rallarne grinade sen. Till och med
länsmannen och de riktiga järnvägsingeniörerna skrattade åt händelsen,
så att de kunde sig fördärfva. Det var för oss ingenting att göra
åt’et. Vi kunde inte stämma dem, ty då hade det blifvit spektakel
och gny inför häradsrätten oeh en pasehasa om’et i tidningen.
Det allra värsta var dock i alla fall, att vi fingo sätta ner priset
på bå’ potatis och mjölk, på det att vi skulle få gå i fred på kyrko-
vägen.
Tror ni nu att sådana där rallare bli saliga, gubbar? Och är
ni säkra på, att järnvägarna äro till sådan stor välsignelse, som det
skränas?
Jag har min tro för mej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
