Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jo, så’n var hon, Johan, och hon förvillade mej på eviga
fläcken, så dä’ var stört omöjligt för mej att kunna låta bli henne.
Men den illmänskade bytingen var stursk till att börja med — dä’ ä’
deras krigslist, förstås. Hon svängde sej och knyckte på nacken och
bad mej »styra mej mä’ näfven.» Och om ja’ velie kössa henne, så
flinade hon och örfilades och sa’: »köss du den du kösstesist.» Allt
tosetare och galnare blef ja’, förstås.
Inga Lisa såg belåten ut vid dessa ord.
Men när det gått ett par timmar eller så, var jag karl att få
kössa henne bakom förstugudörren. Sen blef hon spakare och
kapitulerade, och del dröjde inte så länge förrän hon själfmant kom
och satte sej i knä’et på mej.
— Hut, Kalle! Inte ska’ du skymfa mej inför pojken! afbröt
Inga Lisa.
— Tåla dej du, mor; när ja’ kommer te’ slutet, ska’ du få se,
att vi få pojken dit vi önska.
— Jo, hon satte sej i knäet på mej, virade den ene armen om
halsen på mej och stoppade sockerbitar i min mun och nöp mej i
kinderna, så att ja’ te’ sist inle visste antingen ja’ var på jorden eller
i himla. Hon knäckte mej precis och det hjälpte hvarken böner eller
gråt eller förmaningar där hemma, utan ja’ tog henne med te’ prästen
och gifte mej med henne. Hon var så grann och så smilifiner i den
tiden, att ja’ kunnat gå i häktelse för henne.
Inga Lisa snöt sej, fast hon ingen näsduk hade.
— Men nu kommer tillämpningen — fortsatte gubben. Titta på
henne nu, där ho’ sitter. Ja’ menar inte nå’t ondt med mina ord,
men hurdan ser hon ut? Kan en tro, att hon var’t nå’n grannlåt?
Ja’ vell inte säja nå’t elakt, men ho’ ser ut, så att en kan stämma
bio’ mä’ henne. Nu sätter hon sej, minsann, inte i knäet på mej
och fodrar mej mä’ sockerbitar. Nu liknar ho’ tusen gånger mer
pinsur vassle än söt moronmjölk. Mildheta for ur henne, när
fägringa föll af henne. Så går dä’ mä’ alla vackra flickor. De hålla
sej bara en kort liten tid, se’n ä’ dä’ borta. Nu har du exemplet
för dej, Johan! Lyd därför mitt råd. Tya dej till Frida. Ä’ ho
inte så rasande granner nu, så står ho’ sej, min själ, tjogtals år
längre, och dä’ som nu fattas henne i ansiktet, det väges hundrafaldt.
opp af det, som hon har på kistebotten. En lefver inte utå kärlek
utan utå medel, och en blir ingen tjänsteman i kommunen för dä’,
att en har en vacker hustru. Men har en pengar till utlånings, så
kan en krypa hur högt en vell. Amanda falnar snart af och blir
rynkig och gråer och grömmer. Dä’ gör den vackra flickan, dä’ har
mor din gjort, som du väl ser och . . .
— Åh, tig och håll din eviga flabb. Ä’ ja’ inte så granner,
att ja’ går an åt ett så’nt blindstyre och åt en så’n snushane, som du
är? Nu har du skällt nok. Om ja’ har blett gammal och skrynk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
