Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När Jonas i Jonsbo kom bort.
Jag vet inte hur det kom sig, men folket hade i allmänhet haft
mera synd och svalg oeh dryckenskap för sig i den vintern än under
många år förut.
Så jag gick här och var ledsen för människornas skull.
Det är sant och det är väl, att körförtjänsterna och de höga
trä- och fläskprisen göra att folk får goda inkomster och tjänar grofva
dagspenningar, men inte ska’ de väl för den skull kasta sig i
ut-sväfning och ge sig till att lefva slös- oeh lösaktigt, utan ringaste
tanke på sitt människovärde eller på framtiden, eller evigheten. Nänä
men!
Ja, det är sorgligt med dem. Så fort de komma ur synhåll
från sina käringar och ha en hop skogspengar i plånboken, anse de
sig kunna lefva hur sjutsingen som helst, liksom trodde de, att
pengarna aldrig kunna ta slut och att de äro så rika och dråpliga, att
de böra husera som de värsta herrar.
En lördagskväll kom Lotta i Jonsbo ner till mitt en lång stund
efter läggedags och bölade och tjöt och illgrömmade sig, så att det
var hemskt åt’et, och slog sej på knäna och för bröstet, så att det
sjöng i henne.
— Dä’ blir aldrig väl, aldrig i evighet, och ja’ får lofgåisjön!
skrek hon.
— Glöm då inte att ta en reel yxa mä’ dej, för isen är tjocker!
rådde jag.
— Slollas inte, för här ä’ allvar på färde! lät Lotta.
— Hva’ i Guds namn ä’ dä’ då? Tala om dilt elände, så en
kan få veta, om du har nå’t skäl att hugga dej ner i sjön midt i
vintern, sa’ jag, för ja’ ä’ själf gifter och vet utaf erfarenhet, alt
käringarna, gunås, aldrig nå’nsin dränka sej, fast de dagligen glädja
och trösta oss med att de ska’ gå åstad och göra’t. På det viset
har min dränkt sej cirka fyrahundranittitre gånger på sista halfåret,
sa’ jag.
— Jo — skrek Lotta oeh snöt sej i schalsnippen — Jonas drog
af i ottan kl. -i- gåendes te’ stationen efter penga’ för skogsparken,
och han ä’ inle hemma än!
— Han kommer väl! tröstade jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
