Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krevad. Så har jag då sannerligen vid Gud och konungens
Luiall-ningshafvande och rnissgärningsbalken och promulgationslagen aldrig
varit med om slikt illdåd förr. Håll hästen säkert och titta efter, om
du kan skymta den brottslige, medan jag verkställer okulär
besiktning å kvinnan! förklarade länsmannen och gaf sig i väg neråt backen,
spejande åt alla håll.
— Ar du illa sårad? skrek han åt Maja, när han närmade sig
henne.
— Ja, käre Gu’, ja’ ä’ vesst fördärfvader änna uppifrå’ och änna
ner. Ja’ ha’ slagit mej i hufv’et, och dä’ vänstra benet ä’ visst
ågånget, för ja’ kan inte Ierka mä stortån, å i höfta har ja’ vesst
grytat mej, å den ene armen är donmader, å inte sir ja’ mi
panne-kak heller!
— Såg du illgärningsmannen? sa’ länsmannen.
— Nä, ja’ såg ingen annan än befallningsmannen, å första ja’
kastade ögat på honom, så damp ja’ å så inträffade olöckan! grät
Maja, där hon låg blek och tillintetgjord.
— Kan du inte stiga opp?
— Nä, nä, nä! Hur ska’ dä’ va’ möjelitt, så handterad som ja’ ä’?
— Räck hit näfven, så ska’ jag försöka hjälpa opp er! Och
länsmannen sträckte ut sin segervana hand mot Maja, som fattade den.
Men det var, såsom vi förut varit i tillfälle alt konstatera, halt på
vägkanten, oeh Maja är, Gu’ tröste oss, ingen sylfid. Länsmannen
slant och dråsade neder i diket.
Och när en bepälsad länsman med rem om lifvet, fet och gödd
af ett helt distrikt, faller, så faller han med brak och dån och så att
marken rungar därvid.
Vår. länsman föll ner i diket på Maja samt fick sitt ena ben
dub-belviket under sig, så att det gick ur led vid knäet.
Då var det väl inte underligt, om Maja tog till att tjuta af smärta,
så att det lät som om alla skogens onda andar blifvit lössläppta. Hon
öfverröstade till oeh med länsmannen, hvilken, Gudi klagadt, hängaf
sig åt ett svärjande och ett vrålande, som skulle framkallat applåder
i själfva afgrunden. Länsmannens häst blef skrämd och skenade in
på ladugårdsbacken i Snufvebo, där karlarne grepo honom. De hade
just fått bukt med honom, när drängen kom springande.
-—• Hva’ står på? frågade karlarna.
— Jo, länsmannen påstår att där är en anarkist nere i backen.
Han skulle titta efter, och nu hålla de vesst på och mörda’n. Ja’
kunde ingenting se, för hästen ble’ skrämd utå skrålet. Kom och
hjälp honom!
— Tror du, att di hålla på att slå ihjäl befallningsmannen?
sporde karlarna.
— Ja, så lät dä’!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
