Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Då ska’ vi vänta ett litet grand. Sen ska vi titta dit ner,
mumlade Snufvebokarlarna och snusade och styrde med ett och annat.
När det så gått en lagom stund, grepo de slutligen till stakar
och stänger och yxor samt gingo neråt backen.
— Om det är nå’n, som slår en länsman, så ska’ en inte springa
fram i otid, för då kan en få vettna och dä’ ä’ inte vackert alt bli
ovän med så manhaftiga karlar, som ryka på länsmän! mente de, när
de gingo vägen fram.
Till slut nådde de olycksplatsen och sågo Maja och
befallnings-mannen sida vid sida i diket, den ena gråtande och den andre
åkallande satanas, hvars härskaror han frambesvor legionsvis. Ty han
rörde sig inte med småsiffror, där han låg, utan knäckte till med
milliarder och andra otänkbara tal. Han hade under tiden af Maja fått
reda på, att det bara var en simpel kalfvapannkaka, som orsakat hela
denna förfärliga katastrof.
Därför var han arg och svor.
Maja hade verkligen brutit sitt ben och länsman hade fått knät
så illa skadadt, att han icke kunde stödja på det ett enda tecken.
Så fingo nu Snufvebokarlarne hämta hans vagn, taga bort sätet,
bädda i häcken och lägga länsman och Maja bredvid hvarandra i
densamma, hvilket oundvikliga arrangemang än ytterligare retade
be-fallningsmannen till det yttersta ursinne. Och den stackars Maja
skämdes, förstås.
— Hva’ ska’ Johannes säja och tänka, när ja’ kommer hem,
liggandes på det här viset, grät hon.
Snufvebokarlarne, som följde med och prestaverade både före och
efter detta osedvanliga åkdon, sa’ ingenting, men de sågo knepiga ut.
När de voro komna midt för Pinutten, kom Johannes ut, och då
han fick syn på tillställningen, förvandlade han sin hy.
— Tvi den dålige! spottade han.
— Bär in din fördömda käring, så ja’ slipper si henne! röt
länsman.
Och Johannes hade ingen annan råd. Men han murrade och
svor och mente på, att ingen lag kunde döma honom att ha eller bära
på sina armar en käring, som legat bredvid en länsman.
Så snart han emellertid bara fick reda på, hur det hängde ihop,
satt han dag ut och dag in på sängkanten och pusslade om sin
ben-brutna gumma.
* _________________________________________
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
