Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
floden kommer. Men för mej, som sfår här uppe på den stora stenen
vid ]a’gårdsknuten, är det som dep vackraste konsert.
Skolmästaren får kalla det för afundsjuka och synd eller hvad han
vill. Trefligt är det i alla fall och upplyftande för mej. Det kännes
liksom en lättnad i bröstet på mej, och det har, skam te sägandes,
händt att jag till och med kysst Lena, när ån regerat riktigt och
ramlat ordentligt i bråten nere hos Johannes.
Sådan är, eller rättare sagdt, sådan var jag i många Herrans år,
min store syndare. Och sådana äro vi, gunås, lite till mans härute.
Annandag påsk i solagången kom min ena pojke inspringande i
stugan och skrek:
— Nu kommer ån värre än förr, far! Hör hur det ryter opp åt
Norrskogen! Ni ska’ få se, att flänsarne slitit ofvan Skvaltaby, så att
timmer och bro och kvarnhjul och hela kosidangsen komma
nerdan-sande. Äss vi skulle gå ner och hjälpa farbro Johannes ett tag, far?
— En ska’ inte lägga sej i andras affärer! lät jag.
— Dä’ ska’ en inte! Men en ska’ hjälpa sin nästa, när hon är
i trångmål! Dä’ ä’ Guss mening och en ångrar aldrig dä’ goda en gör!
sa’ pojken och satte på mej hättan, slängde till mej långstöflarne och
sprang efter hvardagströjan samt släppte mej inte förrän jag blef i
ordning. När vi så kommo ut,o nappade han till sig en båtshake och
så barkade vi i väg neråt Abo. Jag kunde inte låta bli att följa
pojken.
Ni skulle ha hört hur ån dånade och huru det tjöt uppåt skogen!
Gu’ vet hur det kom sig, men när jag såg pojken, blef jago lika ifrig
som han, och det dröjde inte länge förrän vi voro nere i Åbo.
Vi togo ut öken och körde bort allt löst, som fanns på gatu-
backen, buro bort säden, som fanns i boden, hvilken Johannes ställt
allt för nära ån för att inte spoliera nå’n bättre mark, släppte ut
svinen, lossade det ena landfästet på bron och bundo fast det andra
med så många järnkättingar, som fanns, vid den stora eken samt
röjde bort så mycket löst, som stod till. Pojken kommenderade och
ledde alltsammans, oeh jag och de andra karlarna följde honom. Jag
vet inte hvad som kom åt mej, ty jag tyckte det gick sablarna så
lätt alt arbeta, och jag tänkte bara på alt rädda så mycket som
möjligt åt Johannes. Ju mera dånet tilltog och forsen närmade sig,
ju ifrigare blef jag och ju större synd tyckte jag det var åt Johannes.
Jag kände mig precis förändrad, sen min egen pojke sagt det där
om Guds vilja.
Så kom det, först sakta och bara stora vattenmassor med skum
och grenar. Men rätt hvad det var mörknade det borla i kröken.
Det var som ett troll ridit på vattnet.
— Dä’ är Skvaltaby bro och kvarnhjulet också! Pass på med
båtshakarne, så dä’ inte slår sönder vår bro! skrek nrin pojk. Och vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
