Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och så las han en bit, som hade (ill öfverskrift:
»En ärans odalman», i hvilken Anders i Hagen var berömd
och upphöjd till de öfversta skyarne. Icke allenast för hvad han
odlat på hemmanet och för den rikedom Herren gifvit honom, ulan
nästan mest för det oegennyttiga och utmärkta sätt, på hvilket han
under en lång följd af år skött sin kommuns angelägenheter.
Det stod tryckt rent ut i tidningen, att medaljen för medborgerliga
förtjänster hängde och glindrade på månget bröst, som vore mindre
förtjänt af den glansen än Anders’. Och där stod äfven, att denne
varit en så’n karl, a?t afund, elakhet och småsinne helt nyss icke för
summat att stinga honom, såsom det alltid händer store män.
Ju längre Axel läste i artikeln, dess större och dråpligare blef
Anders.
Denne satt vid bordsändan och grät, och vi gäster knäckte till
att spotta och svära på, att det i alla fall ibland funnes hut och
sanning och reelhet i tidningarna också.
När Axel kom till slutet af artikeln, där Anders, gubevars, i ett
sista tempo höjdes upp på fadrens högra hand, grät denne precis som
ett barn, medan vi andra snöto oss dels i näfvar oeh dels i näsdukar.
Och när Axel i Spinkabo vikit ihop tidningen, steg Anders upp oeh
tog fatt i sin tös — den rikaste vi ha i socknen för resten — ledde
fram henne till Axel oeh sa’:
— Tagen hvarandra och äten ur samma fat till evig ti’ I
— Lefve de nyförlofvade! skrålade vi.
— Tack, go’ vänner! sa’ Anders.
Sen gjorde vi upp, att den där tidningsuppsatsen om Anders
skulle sättas inom glas och ram och hängas upp i sockenstugan såsom
ett vedertecken.
Men under tiden fog Axel, den rackaren, Mina i Hagen i sin
lärda kubikfamn, så det var en lust och glädje däråt.
Oeh jag och Masse i Trädan och Manuel i Bolet och Zakris på
Höjden höllo tal till Anders och höjde upp honom så högt en mänska
kan komma.
Men det hade han i alla fall folkhögskolan att tacka för, ty om
denna icke funnits, hade han aldrig nått en sådan berömmelse eller
blifvit en sådan maffe som han nu blef.
Låtom oss därför aldrig försumma att skicka våra pojkar åt
folkhögskolan. Om de därigenom rätt inte skulle komma åt rika flickor
såsom Axel i Spinkabo, så bli de i alla fall så pass karlar, att de
göra oss oberoende af landsens »djuriska skeffanjerer».
Och det vill mycke’ säga bara det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
