Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i ryggen. Han tänk’er förstås alt gifta om sig med henne, när tid
blir och han fått. sina papper klara.
Men efter några minuter upphof Manuel i Soåsen sin röst oeh
sade:
— Tröckerier på landsbygden! Hva’ i helgotte kan dä’ vara till
för slags nötta för landet, som är nog hundringen tröckt oeh betröckt
och förlröckt förut!
— Ja, svara på dä’ du, Basse! ropade vi alla med en mun.
Men Sven i Bassebo log, anammade pannkakssupen, torkade sig
om munnen och sa’:
— Begriper ni inte, att vi kunna kränga ihop en tidning här i
Snufvebo socken, en egen tidning, som göres efter våra egna
hufvuden och som klämmer fram våra åsikter och fordringar och behof, så
att det rungar öfver hela landet och långt in i riksdan och så att
det ger eko ända in i Nineves portar! predikade Sven.
Ty såväl han som allesamman vi andra voro inte buskablyga,
utan stortaliga och vidlyftiga på jordölet. Det var, som sagdt, ett
dundrande kalas, och sådana göra oss alltid till ena vådliga bjässar
och storkaxar.
— Ja, anagga dä’! Vi kunna te’ exempel slå oss ihop
bolags-vis och knäcka till med ett blad för oss själfva. Dä’ blir hyfvens!
Och då måtte vi väl få vräka in hvad vi vilja och skälla ut
Skum-pabo socken och skrifva lite smålt om prästen och länsmannen och
fogden också, om dä’ kniper. För de där redaktörerna i städerna ä’
rädda oeh våga sig aldrig på en herreman. Jag går tvärt med i
bolaget, sa’ Magnis.
— Jag har hört, att många storgubbar sätta upp tidningar, i
hvilka de låta sig beskräppas och upphöjas oeh lofvas och prisas, så
att de till sist bli riksdagsmän eller kunna rafsa åt sig andra
heders-poster med thy åföljande inkomster. Hvem hundingen vet, om inte
vi kunna göra oss te’ riksdagsmän och bankofullmäktige och
domänintendenter och bankdirektörer allesammans, om vi klämma till med
en tidning här i socknen, dundrade Sven i Bassebo, »Bassen» kallad.
— För Gu’ ä’ ingenting omöjligt! sa’ Jösse och plirade åt Fia.
Son blef där tyst igen. Det syntes, att högfärds- och storgubba-
tankar hade fått makt med oss lite till mans och att det där talet
om eget organ i Snufvebo hade gripit ett våldsamt tag i våra hjärtan
och fängslat alla våra sinnen.
— Men hvem i all världens tid ska’ vi ta’ te’ redaktör? sporde
slutligen Manuel.
— Tror du inte »läktorn» duger till det. Här finns, anagga
mig, knappt en karl i hela lutherdomen, som ljuger likare än han och
med frommare min, sa’ Bassen. Och det höllo de med honom om,
så det var så när som på ett hår, alt jag blifvit korad till redaktör,
min syndare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
