Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så hade han slutligen kommit hit till denna stenen. Här hade
han fått höra ett fnysande från grenarne där borta.
Först hade han trott, att det var Stafva, som sprungit efter och
att det var hon, som pustade och fnös i sin vrede. Men när han
tittat upp, hade han fått se en stor älg stå och gnida hornet mot
granen i stor njutning.
Jaha, så hade geväret, kommit till ögat och skottet hade gått och
älgen hoppat till och fallit på hufvudet, innan Lasse tänkt efter, att
älgjakten inte var tillåten. Fördömda älgl Hvem hade skickat bud på
honom ?
Först när han sett det ståtliga djuret vifta med de långa benen
i dödsryckningen, hade han vaknat ur ilskans spänning, dragit sig till
minnes jaktförbudet och risat ner kreaturet för att dölja det, i fall
någon skulle komma.
Hundra bankos böter, skam oeh nesa. Hvad skulle han taga sig
till? Skulle han skjuta sig själf på köpet och komma bort från hela
subbet. Men det var ju otretligt det också.
Anagga en så’n tillställning!
Men det var ju egentligen Stafvas skull. Hvarför skulle bon
skälla så besatt, oeh hvarför i all världens tid skulle hon löpa efter
gubbaskam och drifva Lasse från vettet och ut i hålskogen. Hur i
attsingen skulle han nu begå saken?
Så satt Lasse och funderade hit och dit. Tankarne jagade
hvarandra i skallen på’n, men det var endast dystra tankar. Och det var
icke utan, att där icke dvaldes en hop kopparslagare också i Lasses
arma skallemeja.
Dagen led oeh alltjämt salt Lasse vid stenen och suckade och
grunnade och tittade sig omkring och bäfvade för att någon jägare
med hundar skulle komma och vädra upp det förbjudna villebrådet.
Jess, om en hade det hemma och i saltbaljan. Men hur skulle det
väl kunna gå för sig. Och en orättfärdighet vore det. Nej, hellre
anmäla sig själf.
Men dagen led och Lasse började förgås af törst. Visst vore han
lika nöjd med att lefva, men att törsta ihjäl hörde i alla fall den
dålige till. Det finge gå hur som helst, han måste ner till Fällebo bäck
och dricka.
Lasse steg upp, kastade en orolig blick på rishögen, tog geväret
och smög i väg mot hemhållet och Fällebo bäck, den han omsider
nådde.
I närheten af spången lade han sig ner och drack i långa drag,
och han höll just på som bäst därmed, då han fick höra:
— Jaså, du ligger där, din själfmördare! Töcker du dä’ ä’
vettigt springa på dä’ här viset, när en håller på att rent drunkna i gär-
ning därhemma?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
