Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Åh, sådana ä’ di ibland. Dä’ ä’ bara för att ägga opp en
och göra en kärligare! inföll jag.
— Så trodde jag med, och jag blef också allt tosetare efter
henne. Men vänta, ska’ ni få höra. I torsdags fick jag en breflapp
ifrån henne, att jag inte skulle komma på lörda’n. Men den, som
inte kunde styra sej, var jag. Jag gick dit i solakvällen och
spejo-nerade kring knutarne efter henne. Och kan ni gissa hva’ jag fick
se? skrek Linus och spottade och stampade.
— Nä’, hur ska’ ja’ dä’ kunna! lät jag.
— Jo, i syrengrottan i kålgårn satt Inga Fia i knäet på ingen
mer och ingen mindre än Per Johan och höll honom om halsen och
kysste honom gång på gång, precis som hon gjort mä’ mej tre veckor
förut!
Och pojken grät bå’ i sorg och ilska.
— Aha! Ja, Per Johan hade mist sin hustru, kantänka! Och
så hade han fått reda på hvad Inga Fia vägde, när han friade åt
dej. Och nu vell han ha’ henne själf. Anagga den Per Johan,
sa’ jag.
— Men jag gick in till dem i grottan och frågade hva’ dä’ va’
för fasoner? skrek Linus.
— Nå, hva’ sa’ de?
— Di bara grinade och sa’ med en mun, att jag hade för lite
vett till att bli gift. Och Inga Fia slängde saft och vatten i synen
på mej och Per Johan tog till käppen, så jag fick lof att gå hem.
Men nu ska’ ni hjälpa mej, för antingen ska’ ja’ ha flecka eller
böne-mansarfvodet igen, eller ska’ här flyta bio’ i socknen! skrek Linus,
som visserligen inte är så litet dum och enfaldig, men tjurskallig och
ilsk, när han blir retad till vredesmod.
Och ingen kan just undra på, att han nu var liksom en smula
förbaskad. Ty hvem som helst kan bli besatt, om bönemannen går
och tar fästmön ifrån en och sitter och håller henne i famnen, när
man själf kommer älskogskrank i lördagskvällens glöd, som det heter.
Jag försökte lugna Linus så godt jag kunde.
— Du är för go’ åt en sådan där hamsa, som sätter sej i
knäet på en änkeman, innan hustru hans hunnit kallna! sa’ jag
till sist.
— Kanske dä’I Men hvar ska’ ja’ nu få mej en annanihasl?
Och så de femton riksdalerna och stutkalfven och borgen, som jag
slängde mej i, pustade Linus.
— Ja, ja, måntro dä’! svarade jag och grunnade och grunnade,
hur man skulle vända saken, så att det blefve rättvist åt alla hållen.
Så fingo vi in hvar sin kaffegök åt förstukammaren, hvilket
verkade välgörande på Linus. Ty emot kärlekssmärta finns knappt någon
likare medicin än en sådan dryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
