Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En stund efter det Linus fått i sig »göken» sa’ han till min
stora glädje:
— Nå, dä’ kvettar! Ass Per Johan ger mej åter dä’ han fått,
pengarne och kalfven, och tio reksdaler i skadestånd, så ger jag attan
i Inga Fia!
Jag tyckte, att den framställningen var både kristlig och
rättmätig och löfvade Linus, att jag skulle följa med honom ner till Per
Johan och klarera saken.
Innan vi gingo, styrkte vi oss med än en gök till mans.
Jag vet inte hvad klockan var, när vi kommo fram till Bråten.
Men det lyste i fönstret, så det var nog vid niotiden på kvällen.
Då vi tittade in genom rutan för att se, om Per Johan var inne,
fingo vi skåda en älsklig syn.
Karlen satt på en stol framför spisen och Inga Fia från
Baggehemmet satt uti hans knä och hölls med att baka våfflor öfver elden.
Så fort hon bakade åt Per Johan.
Det såg riktigt trefligt ut.
— Hva’ säjs om dä’ där, Linus? sporde jag.
— Tvi den dålige, spottade pojken.
— Ska’ vi inte gå in och ta dem på bar gärning? fortsatte jag.
Men pojken gjorde sig inte brådtom, fast han bet på tänderna
och murrade som en bålgeting.
— Nu gå vi in! förklarade jag efter en stund, så få vi våfflor.
— Nä’, vi vänta te’ en annan gång. Dä’ ä’ bäst att töfva. Om
vi komma och börja härja härinne nu, så vet ingen om inte Per Johan
fladdrar oss i skallarne med våffeljärnet, som han ju har te’ hands,
och dä’ ä’ varmt och djädrigt nu! suckade pojken.
Han hade rätt. Det hade jag, mitt nöt, inte tänkt på förut.
Jojo, det duger minsann inte att ryka på en karl, när fästmön stoppar
våfflor i munnen på’n. Då vill han ha fred.
Därför smögo vi oss bort det fortaste vi kunde och lämnade Per
Johan i okvald besittning af både tös och våfflor.
Men när vi gått en bit hväste Linus:
— Antingen ska’ jag slå armar och ben af honom eller ska’jag
stämma honom för bedrägeri. Hvilket är bäst?
— Det ena först och det andra se’n, svarade jag.
— Nå, då får han stryk först och stämning se’n! röt Linus och
gick sin väg, i det han svor som en knekt och slog med käppen ;
gärdesgårdar och i träd utmed vägen och rasade som ett vilddjur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
