Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jo, vesst va’ dä’ så, men när Kalle väl va’ rest, tog Lotta
till att dras med hvem hundingen som helst utå pojka i socknen,
och då tyckte vi, att han gärna kunde börja skrifva te Johanna i
stället, särdeles som_ hon fick ärfva lite efter morbro’ sin i
detsamma momanget. A dä’ gjorde Kalle, och dä’ tog gu’alof skruf
för honom, så han tar nok henne med sej, när han reser tillbaka,
svarade Jonas.
— Men kan det i alla fall va’ möjligt, att de ha’
»förtivåningshus» i Schakabo? undrade Andreas.
— Tvy hundan! Di ha’ allt dom, som ä’ högre än så,
genmälde Jonas, för jag läste nyss i ett bla’, att de till och med ha’
byggnmgar därinne, som ä’ så befängdt höga, att de skrapa på skyarna.
Det där resonemanget blef till sist mycket vidlyftigt, enär
gubbarna, förstås, skulle ge sig i färd med att fundera ut dels hur
lång tid det ginge åt för dem, som bodde öfverst i sådana hus, att
masa upp för alla trappera, dels hvad dylika byggnader kunna
kosta m. m.
Men slutligen afbröts deras intressanta utläggningar af tågets
ankomst, och Jonas fick då ett fasligt göra med att koxa efter sin
amerikan.
Han synade hvarenda en af de få passagerare, som följde med
tåget, synade dem lika noga som om de varit salubjudna stutar på
ett kreatursmöte oeh han nödsakad att köpa.
Särskildt beskådade han omsorgsfullt en lång räkel; den där
var klädd i en svåra elegant sobelbrämad respäls.
Denne resenär, spm säfligt och lojt klef ur kupéen, bar i ena
handen en grann resväska, praktfullare än någon profryttares, oeh
han glodde föraktfullt ut öfver folket på perrongen och öfver hela
det lilla stationssamhället också för resten.
Det var, som om Jonas i Kohagen hade känt igen ansiktet,
och det blixtrade en gång till liksom af fadersglädje i hans ögon.
Men det var också blott som en blixt, ty när Jonas fick syn
på den bepälsade elegantens fötter och ben, bleknade han och ryste
i hela sin lekamen.
Resenären hade nämligen på sina fötter ett par vidunder till
pjäxor, som, enligt hvad Jonas tyckte, mera liknade ett par kanoter
än vanlig mänsklig fotbeklädnad, och de smala benen hade han
ränt igenom ett par fodral, som förvisso mera voro ägnade till
höpåsar af hiskliga dimensioner än till pantalonger åt människors
barn — så vida voro de.
Men Jonas i Kohagen gick ändå suckande fram till den
egendomligt klädde resanden, ryckte ett tag i sin mösskärm och sporde
bäfvande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
