Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hand om hustru min! bölade Danjel. Men jag höll på alt få
dån-dimpen, ty jag har mycke’, mycke’ mer än nog utaf en hustru.
Och Danjels är icke stort bättre än min.
Så skalle vi till att syna ormbettet. Danjel hoppade omkring på
ett ben och illgrömmade sig på vägen och bara vrålade. När vi
omsider fått omkull honom på vägkanten samt gripit fatt i skånken
på honom, fingo vi se, att det bara var en hästskosöm han ränt
in i foten och vi vordo glade. Så fort sömmet blifvit utdraget,
blödde det alldeles välsignadt, och Danjel blef nyter igen, sedan vi
strött snus i såret för att hindra blodförgiftningen, som är så gängse
nu för tiden.
— Gualof, att dä’ inte var annat! sa’ Danjel.
När vi sedan kommo ett stycke denna sidan Snuten, där vägen
svänger ner mot stranden af Snutasjön, sa’ Danjel:
— Äss vi rätt för hand skulle löga oss här?
— Ja, säj dä’! Jag har inte haft vatten på min kropp på tjugu
års tid.
— Det skadade inte, genmälde Salomon.
— Och jag för min del har inte lögt mej sen jag excerade
beväring, så jag har heller ingenting emot’et! lät jag.
På det viset for skam i oss gamla allvarsamma karlar, så att
vi klädde af oss precis som vi varit pojkar och gingo ut i sjön.
Det smakade inte illa. Ju längre vi sutto i vattnet, desto lättare
kände vi oss. Vi pustade af vällust och vältrade oss som flodhästar
i den ljumma vågen.
— Jesses, skrek plötsligen Salomon, vi glömde visst att sätta
knif eller annat stål i vattnet te’ att binda necken med, innan vi
gingo i?
— Ja, vesst glömde vi dä’, våra ussla svin! Masa du opp och
ränn ner din läggeknif i strandbacken, genmälde vi. Och Salomon
vadade i land.
Rätt i rappef. fingo vi höra honom svärja och hojta och regera
som en stolle vid stranden.
— Hva’ står på? sa’ jag och Danjel.
— Kors i alla tider! Våra klä’er ä’ stulna! Här finns inte
mer än min höger- och Danjels vänsterstöfvel kvar! jämrade han.
— Nu göcklar du väl lell! skrek Danjel och haltade till stranden.
Men Salomon hade inte ljugit. Kläderna voro för skam i våld,
och där stodo vi nu vackert, paradisiska utmed landsvägen en half
mil hemifrån. Jag har mistat hustru och till och med en häst en
gång, men aldrig har jag känt mig enklare. Och det värsta var,
att bå’ Danjel och Salomon svuro på, att jag skulle få betala dem
ersättning för kläderna och därtill ett rysansvärdt skadestånd för
obehaget och skammen. Hväd skulle vi ta’ oss till? Hvart skulle vi
vända oss?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
