Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Näpst och hjälpt.
Erik Svensson i Högemo var en sådan där stackars karl, som
inte var mänska att låta bli brännvinet, när han kom i gång med
att supa. Han kunde gå månadtals därhemma på gården och aldrig
smaka en droppe eller längta efter eländet, utan tvärtom hysa agg
till och vedervilja för allt hvad starka drycker hette.
Under sådana tider arbetade han som en slaf och sparade och
var förtänksam och förkofrade sig på alla sätt och vis.
Men om han händelsevis kom ut ibland folk, som begagnade
starkvaror, och tog sig några glas i tro, att det väl icke skulle göra
honom något annat än »lätta på lifvet ett grand», så blef han tvärt
som om själfve hin håkan farit uti honom.
Och det hade han ju också, ty om man ska’ säga hvad som
rätt och sant är, så får man lof medge, att brännvinet just inte är
annat än ett slags oren ande, hvilken far in i folk och grasserar på
ett förskräckligt sätt.
Åtminstone verkade det så uti Erik Svensson. Hade han fått
tre supar, ville han ha trettio. Ju mer han drack, ju törstigare blef
han, och dagen efteråt kunde han inte styra sej förrän han fått mera.
Om det skulle kostat honom tio riksdaler halfstopet, skulle han ha’
det. Och om det så varit fem mil till gästgifvaregården i stället för
fem fjärdingsväg, som han hade dit, så skulle han inte styrt sig förrän
han fått hem en kanna.
När han var i tagen, brukade käringen hans snoka rätt på hans
buteljer och ösa ut innehållet. Men det hjälpte inte stort, ty ingen
mänpiska kan tänka sig hur knepig Erik var att lura ut gömställen
och hur illmarigt han bar sig åt med att få bud efter uselheten.
Ingen kunde begripa hvar han hade sitt nederlag, och om man
lyckades finna rätt på ett gömställe, funderade han strax ut ett annat,
om han var än aldrig så drucken.
Men många gånger hände det, förstås, att han i yrseln dolde
sina varor så väl, att han inte själf hittade dem. Då gick han
omkring som en lifdömd och grunnade och grunnade och tittade och
tittade i alla möjliga och omöjliga vrår och förbannade sin dumhet
att supa sig så full, att han inte kunde minnas hvar han satt sitt
brännvin.
På det viset kunde han hålla på med sitt supande i veckotal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
