Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När andjakten sedan börjar, ser Manne ut som en sprättbåge.
Men har ej ännu tillräckligt späkt sig, och så tager han
ytterligare till att martera sin lekamen och sin hunds också, Dag efter
dag plumsar han då i vassen vid stränderna af alla bygdens sjöar,
är uppe med solen och går som en perpendikel dag ut och dag in
och glor tålmodigt efter de flyende änderna.
Och detta gör han ej för snöd vinnings skull, ty han får ej en
enda and med sig hem.
— De äro för stora, de flyga sin kos, plägar han säga med en
undergifven suck, men det hindrar honom ej att dag efter dag viga
sin arma uthjulade och försläpade kropp åt samma eviga penitens.
I septemberdagar vandrar delta tålmodiga, undergifna och ihärdiga
sportbenrangel i skog ocli mark efter harar och orrar.
— Får du nå’t Manne? fråga vi honom ibland.
— Nej, det är utskjutet, men i morgon ska’ jag försöka på annat
håll, svarar han med ett änglalikt leende, när han halfdöd af hunger,
trötthet och strapatser återvänder från den stärkande jaktens härliga
nöjen.
Och så fortsätter han dag efter dag, tåligt utsättande sig för
öfvermänsldiga mödor och sina vänners begabberier. Han försakar
mat och dryck och middagshvila och kaffe och punsch, han
öfver-gifver fader och moder och hustru och barn och all världen samt
följer sin bicykel eller sin hund.
En dag stod denne martyr inför domstol, tilltalad af Jösse
Bengtsson för att ha skjutit dennes skällebagge dess högra bakben af.
Manne hade tagit baggen för en råbock.
Skulle icke en sådan karl kanoniseras efter sin död, så lär väl
jag ingenting begr.pa af. hvad som menas med köttets
underkuf-vande. 1
En nästan lika helig och djädrig eremit är Gusten Pettersson.
Han späker dock icke sin kropp på landsväg mellan hjul, eller
uti skog och mark med bössa på rygg, ulan han samlar sin blifvande
gikt och reumatism och sin ålderdoms krämpor sittande i en
flatbottnad eka ute på sjön.
Ty Gusten är fiskare. Allt ifrån det isen går sin väg sitter han
ensam och allena från solens uppgång allt intill nedergången långt
borta vid vasskanten och stirrar på ett flöte, hvilken verksamhet
inbringat honom under året 6 mörtar till hushållet samt en indians
rödbrända hy.
Kommer han hem någon kväll och således icke föredrager alt
tillbringa natten och begå sin andakt i någon fårkoja vid stranden
eller i en ängslada, så är det ingalunda af längtan för att få omfamna
sin hustru eller kyssa sina barn, utan för att leta daggmask i gran-
narnas örtagårdar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
