Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En människa med vanliga böjelser oeh allmänt mänskligt förstånd
skulle för länge sedan, — om han haft Gustens erfarenheter — hafva
bränt sin båt, brutit sönder sina metspön och förtrampat sina refvar.
Men han har hvar morgon, som blir ny, och hvar kväll, som blir
skum, samma brinnande håg, samma lefvande fiskeanda.
En gång slank han en natt in i sin bäste väns trädgård för att
leta mask samt ställde sig i närheten af en berså för att tända
sin lykta.
Så fort hans ljus blänkte till, fick han ur bersås innandöme
höra ett gällt och förskrämdt kvinnoskri, som han egentligen skulle
hafva känt igen såsom sin hustrus, om han för tillfället kunnat tänka
på annat än sin daggtnask. Och en grof mansröst röt samtidigt:
— Jaså, du går och spionerar på folk!
Ögonblicket därpå slogs hans lykta i tusen bitar, och själf värdt
han kindpuslad och bankad samt med hugg och slag drifven ut ur
lustgården.
Men han tog allt med samma himmelska tålamod, med hvilket
han hela månader utan klagan kan vänta en mörts svaga napp, lånade
sig en annan lykta och stultade in i en annan trädgård. A’ke en
sådan karl nästan mer än en människa?
En onaturligt het sommarmiddag, då eljes allt lefvande, så vidt
möjligt var, sökte skugga, — det var förresten i fjol somras, satt han
som vanligt ute på sjön oeh glodde på sitt flöte samt inbillade sig,
att han var en vådlig sportmänniska, ända till dess han höll på alt
få solsting.
Då fick han — så underligt det än låter — en förståndig idé.
— Jag ska’, minsann, ta mig ett bad, efter jag inte har så långt
till vatten, tänkte han.
Och så klädde han af sig i ekan och skuttade i på grandet.
Men båten fick en liten törn och lommade af till sjöss.
Där stod Gusten nu och kunde nästan inte annat.
Slutligen beslöt han att gå i land och kom upp till en backstuga
där en ensam gammal gumma bodde vid stranden.
På aftonen kom den undergifne fiskaren hemdrifvandes, klädd i
en gammal rutig underkjol, ett par träskor på de bara fotterna och ett
grönt kläde på det storslagna hufvudet. Det kan kallas att vandra
som en botgörare.
En morgon kom han hemskranglandes med en långrefskrok med
vidhängande tafs i näsan.
— Hur i all världen har herrn burit sig ål nu? sporde doktorn
och kunde naturligtvis inte hålla sig för grin.
— Ja’ låg på knä i aktern och skulle vittja refven, och pojken,
som rodde, gjorde med båten ett ryck framåt i stället för att backa
som en ska’ göra. Då dråsade ja’ i och rände hufvut midt i refven,
svarade Gusten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
