Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en motion till stämman angående skatt på velocipeder och förbud
för deras begagnande efter skymningens inbrott.
— Dä’ går aldri’ igönom! sa’ folket.
— Dä ska’ ja’ bli man för. Här finns hundskatt, och då bör
här också va’ velocipedskatt. Ha de råd att hålla sig en dyr
maskin, så har di, min själ, råd skatta för honom också! lät
nämndemannen. Och efter som det var min synddrypande dräng, som
puttat hans arga hustru i gödselpölens lugna men fördärfliga och
stinkande våg, måste jag hålla med nämndeman. Vi drefvo också
igenom en hejdundrande- skatt på cyklar inom socknen.
Men konungens befallningshafvande skall ge sitt utlåtande, så
en kan inte veta, hur det går med beslutet till sist. Landshöfdingen
brukar ju alltid kasta omkull våra beslut och säger för det mesta,
att vi gå utöfver vår befogenhet här i socknen och lägga oss uti
sådant, som inte hör till kommunens hushållningsangelägenheter.
Men ska’ en hop pojkar få fara omkring på trissor och hjul
och hushålla, som de tycka med våra ärbara hustrur och vältra
omkring dem i hvad smörja som helst? Ar detta frukten af
proportionalisternas seger, då må hundringen va gift här i landet.
Hör så’nt till de bebådade reformerna, så vilja vi inte vara med.
Nej tack, gubbar! Vi vilja för resten inte bli reformerta eller
reformerade, för vi ä’, gualof, de argaste protestanter i luterska läran,
protestanter in i märg och ben och till döadar.
— Men hör nu ytterligare. När pojkarne fingo veta, att vi
lagt skatt på deras helsikesmaskiner, blefvo de ilskna och vrenska,
förnämligast på nämndemannen och mig, som varit de kraftigaste
talarne på stämman och svuro att hämnas. Och det ha de gjort.
I onsdags kväll gingo nämndemannen och jag ifrån ett
yste-kalas i Påbo, sedan det blifvit mörkt. Vi gingo stadigt och säkert,
emedan vi voro nära nog nyktra. Ty fastän Isak i Påbo är rik,
är det just icke så värst bevändt med hans kalas.
Nå, rätt som vi gingo och talade djupa och gedigna ord, rusade
en skock pojkar — de där bildat ett samlingsparti vid ett mörkt
. hål i skogen, på oss, nappade oss under armarne och spände till
att skena med oss utåt vägen, skena, så att elden lyste under
klack-skollorna på oss. Hättor och käppar tappade vi.
— Hva i all sin dar vell I? flämtade vi och höllo på att
tappa andan. Ty inte voro vi vana att springa och skena.
Nänä-men, har en var’t gift några år, skenar en och hoppar så lagom.
— Ni vell inte ve’ nå’t raskt framåtskridande, som i alla fall
ä’ tidens lösen. Hvar I ser nå’t, som vill framåt, söker I er
förhärdade gamla reaktion som broms på det, flinade pojkarna och
skenade fortfarande med oss. Mycket har jag varit med om i min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
