Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Blef’ ni inte rädda då, Hägg?
— Ah hot I Rädda för dem — tvi tosan! Vi sågo nog att
hasorna darrade på dera, fast di va’ styfva i käkbena. Stor i orden
och liten på jorden, heter dä’ jo. Och Karl Johan bara grinade åt
dem, så att han kunde spräcka sig.
— Stora ord och fett fläsk fastna inte i halsen på nå’n och minst
på de där herrarne! sa’ han.
— Nå, hva’ fläsket beträffar, så är det väl sällan dom få smörja
sig mä’ så’nt, såvida vi inte ta’ hand om dem, ty som de nu ha’ dä’
ställdt för sej, få di hålla te’ godo mä’ sin blötfesk, Ers nåde! sa’
jag te’ Karl Johan, för han ville alltid ha mej i sin närhet, lät
Häggen.
— Sen frågade Prensen dem på rena och rama allvaret, fast
helt beskedligt och högtidligt likaväl, om de ville veta hot och slota
sej te’ Svärjet och afskeda kongen, som de hade gjort åt sej. Men
di va’ fortfarande styfva i nacken och homöret och menade på, att de
skolle stå som en man lika säkert och fast som »Dåreberget» — dä’
ä’ ett berg di ha’ — ända te’ domedagsottan.
— Men då blef Karl Johan stött och drog sabelen, reste sig opp
i stigbyglarna och pekade på Kresjania:
— Skjöt pojka, skjöt en rejäl salfva på skräfvelmånsarna, så få
vi si hur länge di stå! ropade han.
— Och vi skot på sla’n. Men då ska’ I se, att norrbaggen fick
fötter under sej. Jesses, så dom la’ i väg uppåt berga, och aldri’ har
ja’ sett och aldri’ får ja’ se så springas, grinade Häggen.
Se’n talade gubben om, hur han trängde in i Kresjania. Han
och en vice korpral Bo voro de första, som rände in i sta’n. Strax
innanför stadsporten träffade de på en norrbagge, som satt på gatan
med bägge benen afskjotna och muttlade, grinade illa och pekade på
sitt öra.
— Ja försto’ grant, förklarade Hägg, att karlen ville, att vi
skulle skjota ner honom redigt, fast ja’ töckte, att dä’ inte var lönt
att kasta krot på döa hökar. Men Bo klente te’ honom mä
gevärs-kolfven, så han skulle slippa att plågas, den skråen.
— Se’n var det Bo och jag, fortsatte Häggen, som satte af i
språngmarsch in i konglia slottet. Alla vakter flydde hofvodstopa,
när de fingo syn på mej, och i det allra innersta rommet i slottet
träffade vi på den norske kongen. Han satt på sin kassakista och
hackade tänder och darrade i hela kroppen, så att krona’ flaxade hit
och dit på’n. Drottninga’ sto’ i ett hörn och grät och snöt sig i
förklä’t.
— Låt mej få smita af med drottninga’ och kassan, Hägg, så
ska’ bå do och din kamrat få tosen dokater och en hoffröken hvar!
tiggde kongen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
