Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sistlidne jul trodde han sig vara nära målet. Han hade fått
halft löfte af en flicka nere vid sta’n och de kommo öfverens om, att
han skulle komma till henne en kväll. Ty så där i närheten af städer
äro töserna inte så värst krångliga af sig. Men äfven hon var falsk
och full af svek, som ju många fruntimmer äro. Gunås, det ha’ vi
allt erfarenhet af litet till mans. Hon omtalade för några af sina
andra beundrare att »all världens friare», som Kalle ock nämndes,
skulle komma till henne den och den kvällen. Och så redde de sig
genast till att göra honom ohägn.
Nå, på sagd dag gaf sig Kalle ridandes på sin mors gamla märr
ner till flammans bostad och band hästen i skymundan vid en
gärdes-gård samt smög sig sedan med klappande hjärta fram emot huset.
Rätt som han gick, fick han se en kjol skymta och en kvinna sväfva
in i förstugukammaren.
— Anagga den Mina! Ho’ vet hur dä’ ska’ va’ och ä’ inte så
motbärliger som de förhärdade slynorna där hemma! jubilerade Kalle
och satte efter henne in åt kammaren.
Man kan tänka sig, att hjärtat klappade reelt i honom, när han
förnam, att dörren stod öppen för honom, och än värre blef det, när
han fick se ett fruntimmer på spjälsoffan därinne.
— Gu’ kväll! stammade Kalle.
— Töst, töst! hviskade tösen.
— Ja, gubevars! ja ska inte ställa till något skoj eller dån!
mumlade älskaren samt gick på tå fram till flickan och tog henne
i famn.
Men när han i samma vefva skulle till att kyssa henne, förnam
lian det alldeles som om han fått tusentals sylar emot ansiktet, och
ett starkt os af brännvin och snus strömmade emot honom öfver den
skönas läppar.
Och så underligt var inte det ty det var ingalunda Mina han
fått fatt uti, utan en förklädd dräng, den mest stubbskäggige och fule
grvmsing, de kunnat leta upp i hela socknen.
Och då kan man tänka sig hur dan han såg ut.
Kalle barkade burdus på dörren och tjöt:
— Ja’ ä’ evinnerligt bedräen igen! Men han hann knappt
utanför förstugubron förrän en hop andra drängar fingo fatt i häradsfriarn
och handterade honom värre än om han varit ett oskäligt kreatur.
Den ene öste öfver honom ett karbolbad, en annan smetade öfver
hans ena kindben med bläck och det andra med rödfärg. Andra åter
kastade kalfvablod öfver ryggen på’n och tjärade honom i håret.
Hästen hade de släppt lös.
Till fots måste han alltså skumpa i väg hem, och folk, som kom
åkandes och mötte detta vidunder i månskenet, bäfvade och nyktrade
till, så upprörda blefvo de.
Till sist kom han dock hem. Men när hans stackars gamla mor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
