Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätt lefvat i hundra år, för hon var inte af ädel ras och hade
fördenskull inga ädla och förnäma sjukdomar såsom tuberkler och
dylikt, som en ko måste ha nu för tiden, om hon skall komma in
i stamböckerna och bli premierad och förevigad. Inte heller kunde
hon skryta af så mycket som ens den flyktigaste förbindelse med
någon premierad niohundrariksdalerstjur.
Hon var inte annat än en stackars bondko, moder till en
bondkviga och tvenne små bondstutar, som kastade sina bakpartier
och svansar emot skyn i Snufvebo kalfhage. Men hon var i alla
fall lika kär och dyrbar för Johannes’ hjärta. Hon mjölkade
kantänka ibland sina sex kannor mjölk om dagen.
Nu var hon emellertid död. Hon hade fröjdats i kohagen och
sprungit omkring i yster glädje. Kanhända hade ock en bröms
satt åt hennes fina hud. Hvem vet för öfrigt, huru hon haft det
eller hvad hon sprungit efter. Men på morgonen hade hon legat
död med en gärdesgårdsstaf igenom hjärtat. Hon hade törnat emot
såsom honkönet så ofta gör.
Vi hade alltså på kvällen gått ner till Johannes i Snufvebo,
jag och Danjel i Vraket och Masse i Lillängen för att tala tröstens
ord till den arme beklagansvärde mannen.
Mycket hade den stackars karlen gått igenom, och detta var
ingalunda det minsta.
Johannes satt i solagången på den stora stenen i kålgården
vid Snufvebo och var blek.
— Gussfre’, Johannes! Hur står dä te’?
— Står te’? Hur kan dä stå te’, när kon ä’ döer och när
dä ä’ ett stort hål i huden efter den förbanskade stocken, som
rann in i henne! murrade Johannes. Och läpparne skälfde på honom.
Masse räckte fram sin snusdosa. Men Johannes tittade, inte
ens åt henne, så vi begrepo, att han var alldeles förbi. En lång
stund sutto vi tysta och grunnade på huru vi skulle kunna trösta
honom.
—- Men köttet duger väl i alla fall! sa’ slutligen Danjel i
Vraket.
— Vell du äta blodsprängdt kött utå ett djur, som lugget en
hel sommarvarm dag, ostyckedt och oöppnadt? fräste Johannes.
—• Inte just dä! Men dä töcks, som om stadsboarne eller
korfvamakarne inte vore för go’a te’ att betala’t å tära’t! mente
Danjel.
Vid de orden sjönk Johannes ännu mera tillhopa och blef än
blekare. Han satt en stund och stönade och fräste som om hjärtat
var’t på väg att krevera i honom. Så tog han liksom i vredesmod
hättan af sig, dängde henne långt bort och sa’:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
