Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•— Gu’ vet, liva’ jag liar försyndat mej med, eftersom jag ska
va’ utsatt för den ena olyckan djädrigare än den andra. Först
hängde far min sej, när jag exerade beväring, för dä att jag var
borta, och arbetet blef efter. A dä va inte grant. Sen skenade
hästen, som ni minns, för mej å mor min, när vi körde från
Skrikebo auktion och gumstackarn slog emot grindstolpen ve’ Genafä,
så att ho’ dog innan kvällen. Dä’ va’ just inte vackert dä’ heller.
Se’n gifte jag mej rätt skäliga välvuret och rikt och trodde, att jag
gått igenom det jag skulle utaf motgångar.
Men som ni minns, gick det stollet mä geftet också. Hon ble’
toseter efter drängen och drängen efter henne, och när jag klådde
upp och förmanade dem, så passade dom se’n sin ti’ å römde
ifrån mej å dråsade å te’ Amerika. Inte va dä’ heller så godt å
gå igenom. En käring kan en, förstås, bå’ ha och mista. Men
pratet och dä där kvalde mej, kantänka. Nå, allting har en
öfver-gång, och nu har ja’ en lång tid haft lugn och trefnad och bestämdt
trott, att mina pröfningar va öfverståndna. Men di va’ så skam
heller. Nu har koa kreperat, och sådana bekommer ta tätt, för
här gäller dä pengar. Så’nt svider bå i själ å pung. Men dä
allra, allra värsta ä’, att när du, Danjel, kommer och pekar på en
ljusponkt i detta stora eländet och talar om, att ja’ kan sälja köttet
te stadsboar och korfvamakare, så har ja’, stackars förföljde man,
alla redan gått och gräft ner hela kofallet!
Och Johannes steg upp och slet sig i håret och bet ihop
tänderna och sparkade sönder ena träskon emot den stora jordfasta
stenen, som vi sutto uppå.
■— Att skam har kunnat förvilla mitt förnuft så, att jag inte
kom att tänka på att köttet dugde sälja te’ stadsbor! Mitt eviga
svin och min fördömde får- och träskalle! Ta’ en stake och klå
mej gul å blå, för dä förtjänar jag! vrålade Johannes och ville
inte ta’ någon som helst tröst, förrän Danjel sa’:
— Hvar har du gräft ner köttet? Kanske en kunde gräfva
opp’et å sköljat väl å hyfsa till’et.
Då ljusnade han ett grand:
-—- Du är en ängel, Danjel, sänd af höjden! Köttet legger,
där Koa låg dö’er! Kom med! sa’ han. Och så tågade vi ner åt
kohagen, tagandes spadar med oss. Där visade Johannes oss
platsen, hvarest köttet var nergräfdt och pålen, som kon ränt emot
och fått in i hjärtat. Det var i hagens västra kant, där
gärdes-gården skilde Danjels och Johannes’ ägor från hvarandra.
Gärdes-gården var dålig, så jag råkade säga:
-—• Ni får allt ansa hägnaden här ett grand, gubbar, hvilken
dä nu ä’ utå er, som ska hålla fred på denna platsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
