Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det alldeles som om någonting fastnat i grötagången på’n. Han sväljde
och tråkade och tog i och istades och värdt alldeles blå i synen en
lång stund och trodde till och med en vändning att hans yttersta1
stund var kommen. Men rätt i rappet sjönk det ner, så att han fick
lisa. Han hade emellertid också ilsknat till, när han satt och sväljde,
och han löfvade därför, så fort han fick sin talförmåga åter, hustru
sin stryk, »äss hon infe framdeles böstade sönder mjölklonkarne, så
att han sluppe sätta ihjäl sej».
Om en stund därefter, då hustrun hade diskat och skulle sätta
sig till och stoppa strumpor, vär det henne omöjligt att hit ta sitt
ull-garnsnysfan. Hon sökte likt och olikt samt petade med ett piskskaft
under hvarenda möbel i stugan.
— Ja’ menar skam ha’ tatt mitt lilla nösta’1 skrek hon slutligen
och tiftade på mannen. Men i detsamma fick hon se något underligt
i mungipan på honom.
— Torka dej om truten, du! sa’ hon.
Och gubben tog ett stråk med tröjärmen öfver munnen, men det
hjälpte ej. Då fatlade bon själf tag i det underliga och ryckte till.
— Jesses, ja’ tror minsann, att du har ullgarnsnöstat i munnen
och sitter här och för skoj mä’ mej! skrek hon.
— I munnen! skrek mannen och bleknade. Nej inte i munnen
utan i magen! Förbanningen börjar ja inte tro, alt det var ditt nösta,
som råkat komma i grötafatet, och som jag sväljde. Dra’ sakta i
trån, så kan vi kanske harfva upp’et.
Och så salle gubben sej gapande på sängkanten och hustrun
ställde sig framför och började nysta till sig tråden ur mannens
innandöme. Det tog sig minsann ut liksom ett duktigt trolleri.
— Härfva sakta, mor, för dä’ hvälfver sej i mej! pustade gubben.
Men gumman räddade till sist sitt ullgarnsnystan.
* *
*
Ett mera ovanligt ätande utförde också Peter i Masås en
aftonstund.
Trött och hungrig kom han hem från skogen på kvällen och
det var därför med glädje han satte sig ner bredvid sitt grötfat,
hvilket mor Lena dukat fram midt under »väggstudsaren» i stugan. Peter
åt länge, andäktigt och väl samt värdt omsider mätt. När han lagt
ifrån sig skeden och mumlat sin bordsbön, tittade han upp på
klockan ofvanför bordet för att se om det var läggedags. Men hur han
glodde och glodde, blef han icke slug på klockan.
— Hva’ i hundan ä’ klockevisarn, Lena? sporde han till sist.
— Han sitter väl där han ska’ sitta! svarade hustrun.
— I hälseke heller! Ja’ ä’ då åtminstone inte männeska te’ å
upptäcka’nl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
