Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, det Har jag tänkt!
— Jaså, kan tro det! Kom då bort till prästgården med köttet.
— Ja gubevars! lät kyrkovärden och gladdes, ty han fann det
ljufligt att få sälja släktet hemma och slippa köra ner till sta’n med
det och sätta bort tid. Det töfvade heller inte länge, förrän han drap
baggen och kom bort till prästgården.
—■ Nu är jag här med baggaköttet, som vi talades vid om! sa’
kyrkovärden.
— Tackar allra mjukast! Det var något till rar present det!
Bara inte kyrkovärden tar sig för nära! smilade kyrkoherden och
bugade sig och klappade den arme Sven Nilsson och bjöd honom på
rågkaffe och tackade och tackade för det rara fårköttet, så att
kyrkovärden inte kom sig för att yttra ett ord. Utan han for hem och
var så ledsen öfver sitt förlorade får, att han höll på att hänga sig.
En annan dag strax efteråt kom »körkeherren» under en
spat-sertur bort till nämndemannens.
Hustrun ville fägna honom, det var ju gifvet, och för att visa
husets förmåga hof hon fram en rysansvärdt stor smörtrilling på
bordet.
— Tackar mjukast, tackar aller ödmjukast! Jag är inte hungrig
nu, men om jag får en gammal tidning att svepa in smörklumpen i,
så ska’ jag bära hem den själf och stanna i stor förbindelse! Tackar
allra mjukast! Dä’ var ett rart och präktigt smör. Tackar mjukast!
smilade prästen.
Hvad skulle gumman göra, stackars människa, annat än låta
kyrkoherden lägga i väg med det rara smöret.
Det var då i alla fall stor synd åt henne, ty hon hade lagat
smöret i ordning såsom förning till ett bröllop i grannskapet och tog
bara fram det för att det skulle se ståtligt och rart ut, när det kom
ett sådant storfrämmande som själfva »körkeherren». När
nämndemannen kom hem, fann han alltså sin gumma i förtviflan och
upplöst i tårar.
— Hva’ går nu åt dig igen, eller hva’ in i den dålige lipar och
tjuter du för? sporde han.
— Ih ih ih, körkeherren har tatt mitt smör, hela min rara och
välsignade smörtrilling, så vi kan inte få komma till bröllopet, jämrade
hon och ville inte taga någon tröst,.
— Ä’ prästen förbaskad, tar han nu smör till! lät
nämndemannen och svor på att han skulle låta honom betala’t.
Fanns där någon i socknen, som plägade fiska i vattendragen,
bad han dem gå till prästgården, när de gjort någon fångst.
De trodde, förstås, att han täcktes köpa af dem. Men när de
kommo, så anammade han hela subbet och bara bugade och tackade
så aller ödmjukast.
Jojo, han gnodde dem för deras myckna synds skull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
