Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mossros.
Landthandlanden Johannes Isaksson i Spångon är under vanliga
förhållanden just inte så särdeles vacker alt se uppå, men en gång
härom året var han då rent af anskrämmelig att skåda.
Då gick han nämligen omkring under fjorton dagars tid med
hufvudet inviradt i en stor, icke allt för öfverdådigt ren handduk.
Han lät inte se mer än det ena ögat, och äfven det var stort
och ansvälldt, hvarjämte näsan, krokig och grym af naturen, som hon
var, tedde sig mera såsom en här och där söndertrasad regnbåge än
som en ansiktsprydnad och ett luktorgan.
Johannes Isaksson hade nämligen fått smörj en kväll, och det
var riktigt prima smörj ändå, soni vankats, samt ingalunda någon
sekunda vara.
De, som dängde upp honom, sa’ också midt under exekutionen,
när handlarn skriade om nåd och antydde, alt han fått nog:
— Nähäj du, vi likna inte dig! Vi knussla inte på mått och
vikt, utan rejält ska’ du ha’ och god dryg vara ska’ du bekomma!
Hur det kom sig, att patron Isaksson fick denna välsignade stryk,
det skall blifva ämnet för den här djupsinniga betraktelsen.
Den underafdelning af det Kungliga Hushållningssällskapet, som
kallas hushållsgille, hade sitt vanliga årsmöte.
Dessa möten äro lärorika, högtidliga och jämväl fina, ty till de
samma komma icke annat än väldiga agrarer samt en och annan
handlande, som gör sig till och smickrar agrarerna och bjuder dem på
middag för att få sälja gödningsämnen och klöfverfrö till dem fram
mot vårsidan.
På kredit och mot revers förstås.
I bland händer det nog, att dessa agrarer äro morska,
öfverdå-diga och arga, och då är det inte värdt att komma dem för nära,
men när tiderna äro så dåliga, som de gunås nu äro, låta de tala
med sig och äro såsom annat folk.
Särdeles vid det tillfälle, jag nu åsyftar, voro de rätt undfallande,
och aldrig sågo vi dem mera skickliga, än på den sammankomsten.
Det var bara när fläsket kom på tal, som de började ryta och
grymta ett grand. Men det gick gualof snart öfver, ty det vet man
ju, alt stora ord och fett fläsk fastna icke längre i halsen på folk.
De satte hastigt och lustigt en rysansvärd tull på fläsket, och
sen slickade de sig om munnarne, myste och voro glada igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
