Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kalle hångrinade.
— Han skulle bara försöka. En sådan där liten tjurkalf går
det väl an att sålla omkull, ifall han skulle försöka att göra sig
till, skräflade han.
— Jaja, det förstås. Men gör dej inte för säker, fast jag har
hört, att du ska’ va’ omätligt stark, lät Isak i Fårakulla.
— Värre djur har jag stukat. En gång, när jag var i Norr-
land, kom jag in te’ en stad, där dom hade ett menageri, och där
råkade en björn komma lös och gå omkring i sta’n. Alla
människor sprungo hem och bommade in sig i husen. Björnen gick
omkring och vrålade och ville öfverfalla alla kreatur och allt, han
kunde komma åt.
Men jag gick bort och tog den helsefyren i maten och ledde in
honom i menageriet. Och björnen blef så snopen öfver min styrka, att
han gick så beskedligt och saktmodigt, som en kyrkotagningskvinna.
— Anagga dej! Då reder du nog upp tjuren.
— Var logn för det, Isak!
Och framåt skymningen knekade Kalle i väg från Fårakulla
med sin lille tjurtapp.
— Lycka till! Gu’ låte dej få glädje och framgång med
kreaturet! sa’ Isak, när Kalle drog bort karlaktig och maffig.
En halftimme efteråt fingo fårakullskarlarna höra ett
förskräckligt skrik och vrål från deras hage.
Det lät, som om en människa satt sig i klämma eller råkat i
stor fara. Det var skri af fasa, som skuro genom luften.
— Hjälp, hjälp! Ä’ ni krestna människor, så kom hit och
fräls mej! lät det. Och en grof och stark karlröst var det.
— Vi få lof att tya oss dit ner och se efter, hvad som är å
färde! sa’ fårakullskarlarna och sprungo neråt hagen.
När de kommo dit, kunde de till en början inte se någon
människa. Och skränet kom liksom från höjden.
Snart upptäckte de emellertid den lille tjuren stående ensam
under en stor björk. Och uppe i denna satt den bålde och
modige och starke Karl Magnusson i Bo och gaf hals, så det ekade
i marken.
— Hvad är det för himlafärder du tar dig till! flinade
karlarna, när de sågo hur det stod till.
— Kör bort tjuren, så att jag kan komma ner ur trä’et. Han
är galen. Du får ta igen honom, Isak, och lämna mej pengarna
tillbaka. Ett galet kreatur kan ingen lag tvinga mej att behålla,
dundrade Kalle, där han satt blek och förfärad i björken.
— Var du inte större bjässe, Kalle! Du har ju ledt björnar
och andra vilddjur. Hur kunde den lille tjuren förskrämma dej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
