Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då föresatte hon sig en gång, att hon skulle sätta alltihop på
ett kort, och så tog hon till alla sina lönebesparingar och köpte 5
alnar af det allra raraste kamgarnstyg och gaf det åt Karl Anders
till en kostym.
Se’n var det minsann inte godt för honom alt stå emot längre.
■— Ja’ ska’ betala sömningalöna också! myste hon.
— Nä’, nu ä’ du då rent vådlig, Stina! sa’ Karl Anders.
— Och här har du ett fint söndagsbla’ på köpet, log Slina.
— Kors! men är du vettig, lilla vän?
— Ack, ja’ ä’ så rysligt gla’ ve’ dej, så ja’ skulle ge’ dej hela
världen, om jag kunne, suckade hon.
— Nu ä’ ja’ då tvungen te’ å’ kössa dej rejelt för alla dessa
saker, mente pojkstackarn och kysste henne det värsta han kunde..
— Och här har du en fin körkehatt!
— Nä, nu ä’ du då fly förbanskad! Nu ska’ då ingen annan än
du bli mi bestämdji fästemö, jubilerade Kalle. Ty snålheten bedrog
honom, förstås.
Se’n gick det en lid. Men ju längre det led, dess mera
funderade Karl Anders på, hur han skulle komma ifrån Slina och ändå få
behålla kläderna, ty hon kommenderade och kujonerade honom
hiskligt och ville aldrig låta honom vara i lag med den andra ungdomen.
Till sist grunnade han ut, att han skulle ge sig på arbete .långt
åt ett annat håll, mens han slet upp kläderna, och så tog han ingen
tjänst för följande året.
Så ställde ungdomen till ett dansgille en lördagskväll strax före
flytlningstiden, som vanligt är, så att alla, som skulle flytta, fingo ta’
afsked af dem, som blefvo kvar.
Karl Anders smög sig också till gillet, Stina ovetande, och han
var, förstås, uppsträckt i de nya kläderna och hatten.
Och ungdomen dansade och hojtade, trallade och hade roligt borta
hos torparen i Bommen.
Fram på natten, när det var som allra trefligast, och Karl
Anders rent af hade glömt Stina för en annan liten tös, kom torparen
fram och hviskade till honom, att det var någon där utanför, som ville
tala vid honom.
Karl Anders sprang ut på gården och där stod Stina, min själ,
lifslefvande och arg som ett bi.
— Jaså, är det på dä’ viset du hushållar med en fästemö, att
du ränner ifrå’ henne om nättera! Ge hit hatten! skrek hon.
Nu hade Karl Anders fått sig ett par supar i pälsen, så han var
just inte ledsen, utan han dängde hatten i skallen på henne och sa’
henne samtidigt några sanningsord.
— Ja vars, ta’ du igen hatten, du ditt långa förbaskade etterbo
och ryk och ränn se’n så långt vägen räcker! sa’ Karl Anders.
Men se’n kom han just riktigt illa ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
