Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svor, och folket utefter hela gatan grinade och hade grufligt roligt
åt oss.
— Ajö, ajö, go’ herrarl hånade de och viflade med hatlarne och
bockade sig. Men vi kommo inte ur fläcken, förrän ett par
beskedliga landtmän kommo och tyckte det vara synd om hästen, som ryckte
och knyckte och istades det värsta han kunde.
— Hjälp mej, I gossar! Backa vagnen baklänges, så att jag
kan gå klar den förbaskade löktpålen! skrek Snuselin.
Och landtgubbarne, som voro skyldiga honom pengar för rågmjöl,
»backade baklänges» åt oss och hjälpte oss på trafven igen.
— Jag råkade visst rycka i den galna tömstjälken! lät Snuselin,
när vi kommit en bit ut på vägen.
— Det ser nästan så ut! sa’ jag.
— Men ja’ ska’ visa dej, att ja’ kan köra på folkavis, bara ja’
kommer i gång! fortsatte min vän och knäckte till att rycka och slå
och sätta i väg, så att jag inte såg annat än himmel och hästskor på
en lång stund.
— Nu ser du liva’ jag duger till! hojtade han.
Jag hann aldrig svara honom på den saken, ty ungefär samtidigt
fick han ånyo falt i den galna tömstjälken och ögonblicket därpå
rullade vi ned mot ett dike. Sedan vet jag egentligen inte om hvad som
hände under de närmaste sekunderna, men när jag kunde taga
situationen i betraktande, låg jag intrasslad i en gärdesgård utan förmåga
till eller begrepp om, hur jag skulle komma dädan.
Och ett stycke öster om mig kunde jag iakttaga Snuselin liggande
på ryggen utan makt att vältra sig till rätta. Han låg där som en
upp och nedvänd sköldpadda och fäktade med armarna samt stönade
och svor.
— Lefver du? skrek jag.
— Nej, dä’ gör ja’ troligtvis inte, för ja’ ä’ inle människa att
rulla mej så, att jag kommer på magen och det ena benet är knäckt!
sa’ Snuselin.
I detsamma kom Sven i Svensbygget dit och försökte välta upp
honom. Men det gick inte. Snuselin kunde inte reglera det ena
benet.
— Dä’ blir nock bäst, att jag går hem efter mina stutar och
elt remmalag att köra hem patronerna på, och se’n får min pojke
följa med och leda hästen, för vagnen är burdus i kras! mente
Sven.
Han gjorde som han sagt, och något annat fanns heller infe
att uträtta. Han kom efter en stund med stutar, remmalag och två
plankor, öfver hvilka Snuselin och jag rullades upp på åket.
Där lågo vi bägge två som ett par skållingar. Sven gick bredvid
och körde. Efteråt kom pojken ledande den halte araben.
Det var ett dyslert tåg och gndeligt tog det sig ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
