Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snuselin slickade sig om munnen och tittade försiktigt bakom sig
neråt gatan.
■— Nej, se så, fördubbla mig sitter inte hustru min, den ormen,
och glor i reflexionsspegeln för att titta efter, om ja’ dråsar in på
Gästis! Nu är det förkyldt! suckade Snuselin.
Men då lärde jag honom ett bra knep, ty jag begriper mej,
gualof, på hur man ska’ ta’ käringarna.
— Vänd dej om och se så trånande ut som möjligt samt kasta
några slängkyssar åt henne, så blir hon gla’ och går från sin post’,
sa’ jag.
Det gjorde han och jag såg tydligt hur hon blef blidkad och
nickade samt drog sig lugnt undan, så att Snuselin kunde slinka in och
få sig några bägare.
Se’n knäckte vi i väg, och Snuselin var så upprymd och glad, att
han trallade till att börja med. Men så fort vi kommo ut på
landsvägen och började balansera på vägkanten byttes hans sång i
rysans-värda svordomar öfver länsmannen, som inte höll vägen i ordning.
■— Dä’ ä’ underligt, att inte Skam tagit honom för längese’n!
pustade han och sökte med käppen bryta upp sina galoscher, som
fastnat en aln nere i lersörjan.
— Svärj inte på honom, Snuselin! Vi ha källossning, och för
öfrigt är ju länsman din vän, som hjälper dej att flå och krossa dina
gäldenärer.
— Visst tusingen ä’ han min vän och bror och kund. Men det
hindrar väl inte, att hin tar honom ändå! röt patronen.
— Nä’ tvärtom! sa’ jag.
1 detta moment stod Snuselin, som var något efter mig, och gräfde
efter galoscherna vid sidan af ett stort gult innanhaf å vägen.
Han stod där krokig, ilsk och stönande. Just i detsamma kom
hans konkurrent körande med två hästar det fortaste han kunde, och
han saktade minsann inte farten, när han fick syn på sin afundsman,
utan han körde igenom den stora pölen med sådan kraft och energi,
att allt dess innehåll helt och hållet yrde upp och öfverspolade
Snu-selins person.
Jag vill inte försöka skildra, hur han fräste och skällde, och hur
han såg ut ifrån hjässan till fotabjället. Snuselin tedde sig efteråt
som ett vilddjur, doppadt i halftjock. hafremjölsvälling.
— Vi vända om! sa’ jag.
— Vända om och visa mej i köpingen, när ja’ ser ut som ett
kreatur! Nej tack! sa’ patron, och var så förtörnad, att han till och
med började förfördela mig och påstå, att jag funne fröjd och
sab-batshvila uti att föra skoj med honom och förlöjliga honom.
Vi fortsatte alltså på vägkanten, men fort gick det inte, ty tidt
som oftast satte vi oss fast och trillade omkull och handterade oss
jämmerligen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
