Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om en kort stund kommo vi att kryssa oss fram på en smal
och slipprig stig utmed ett bredt och vattenfylldt floddike.
— Passa dej där, Snuselin, så att du inte slinter! förmanade jag.
— Sköt dej du själf; ja’ ä’ hvarken full eller galen! svarade
han.
Men det dröjde inte just många sekunder efteråt, förrän jag fick
höra ett vådligt plumsande och ett hiskligt grymtande. Och när jag
vände mig om, si då låg Snuselin på rygg i diket. Jag såg i början
blott nästippen och tåspetsarne på’n. Allt det öfriga dvaldes under
vattnet. Men han flöt opp och började anropa mig och Herranom om
hjälp och frälsning utur floddiket. Aldrig har jag slitit värre i min
tid än jag nu fick göra, innan jag lyckats draga min vän utur djupet
och få honom på fast mark igen.
— Nu får jag nog lunginflammation och dör på kuppen; ja’ ä’
alldeles genomvåt! sa’ han och grät och bättrade sig riktigt allvarsamt.
Lyckligtvis voro vi inte långt från ett litet torp, som heter Vraket,
och dit ledde jag den stackars Snuselin och sökte trösta honom så
godt jag kunde.
När vi kommo fram till torpet, träffade vi endast hustrun hemma
och bådo henne att få låpa mannens helgdagskläder åt Snuselin.
— Du ska’ få en fjärndel kaffe och ett paket cikoria för’et!
löfvade Snuselin.
Mannen hade dock olyckligtvis gått till auklionen, och där fanns
endast hans skinnbyxor att tillgå. Men det blef intet annat råd.
Snuselin måste anlägga skinnbyxorna, fast de, krokiga som de voro, icke
nådde stort längre än till knäna på’n.
•—■ Ja’ nöjes med hvad som helst, bara det är torrt, så att jag
kan komma hem och tala med doktorn! sa’ han med darrande röst.
Och vi plockade ihop litet af hvarje: ett par träskostöflar, en
kalfskinnsväst och skinnfodrad vadmalströja, så att Snuselin till sist
såg rätt hygglig ut.
Men när vi skulle gå, blef det fråga om ytterplagg och
hufvud-bonad. Gubben Svens mössa var alldeles för liten och ytterrock fanns
inte i huset.
Det blef till sist nödvändigt att krångla på Snuselin käringens
gamla vinterkappa och knyta en ylleduk om hufvudet på’n. Den se-
nare ville han till en början icke på några villkor anlägga. Men jag
sa’ honom, som sanningen var, att han måste hålla sig varm om
hufvudet, annars kunde han lätteligen få hjärninflammation.
— Men ja’ kommer att se ut som en stolle, suckade han.
— Vill du hellre dö då? sa’ jag.
— Nej, för hundingen! svarade han och lät Sara knyta på sig
ylleduken.
Sådana gingo vi från torpet och sådana återvände vi hem vid
middagstiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
