Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ryds äng, där den gamla vildappeln stod och blommade så grant
utmed stigen ner åt sjön.
När vi nådde fram till det hvita trädet, stannade Bengt och satte
sig på den stora stenen, som ligger invid stammen, och han tittade
långt och vidöppet och betedde sig nästan som en slolle.
— Har du ondt nå’nstans, Bengt? frågade jag.
— Ah, inte så värst! Men det kommer åt mig ibland om våren,
särdeles när jag vankar fram här, då appeln blommar. Det kommer
öfver mej att jag tänker på Maja, och då känner jag det som om
jag hade gått vilse i lifvet och kommit in på rasande led.
— Bevara mej Gu’, jag tror du börjar fela på vettet, Bengt!
Går du och tänker på Maja än i dag, du gamle syndapalt. Hon for
ju sin väg för många Herrans år sen och kom undan, så att ingen
vet hvar hon finns nu, gapade jag.
— Tänker ... ja, gunås . . . och det är då i alla fall en go’
sak, att tankarna och barndomsminnet inte kunna tas ifrån mej, hvar-
ken utaf hypoteksbanken eller länsmannen. Om det slaille gå illa, så
kan dom skilja mej ifrå’ allt hvad jag har, men inte ifrån mej själf
och infe ifrån Maja. Jag vet inte hvar hon är eller hur hon har det,
men jag är hos henne i alla fall med min själ.
•—• Vi låta näten ligga. Kom med, Bengt, så sätter jag för min
märr och skjutsar dej till doktorn, för du är ju sjuk, det hörs ju,
afbröt jag. Och jag kunde väl inte tänka annat, när han pratade så
konstigt.
— Sjuk! Ja, du skulle var’t mycke’ sjukare, om du haft mitt
hjärta och mitt sinne och suttit med Maja under vårkvällar i
ungdomstid vid det här trädet och på den här gamla stenen, när bina
surrade i blommande grenar och sola gick ner där bcrta bakom
Appla-kulla skog.
— Inte blir en sjuk af så’nt! lät jag.
— Nä’, inte så länge det varar. Men när hon så en dag drifves
åt ett annat håll, och man själf i sin feghet låter köra sig åt
motsatta leden, då springer det efter några dar sönder något, där
bröstkorgen börjar, och det såret vill aldrig läkas se’n. Har du aldrig
blödt på det viset? sporde Bengt och tittade ut öfver ängen, som
doftade och blommade.
— Jo, gubevars, nok har mitt hjärta blödt, men det kom,
gua-lof, alltid snart en annan tös och stämde bloen, svarade jag.
Bengt knep i hop ögonbrynen och tittade på mig med en min,
som om han tyckte att jag var en dumbom eller ett kreatur.
Och-så torkade han sig med tröjfliken öfver pannan och började tala
med en tunga, som klingade nästan vackrare än en prästs. Aldrig
trodde jag, att det kunde finnas sådana ord, sådan ton, i en simpel
karl. Men det är väl så, att när det börjar frusta ur hjärtedjupet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
