Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men nu ska’ ni få höra hur jag beter mig att samla glödande
kol på statens gamla ärevördiga flintskalle.
Vi ha, som man säger, en ung och färsk änka här borta i
Skump-halt, en riktigt älsklig och rar människa för resten, omkring 24 år
gammal.
Hon är ensam och öfvergifven, stackarn, där hon sitter afsides i
Skumphult.
Hon behöfver bå’ tröst och råd och det ena med det andra i
ensamheten, ty svärföräldrarne hennes vilja lura henne och komma
åt hemmanet, om de förmå.
Nå, jag har bistått henne i så ett som ett annat, ty änkor och
faderlösa, det är just min force det.
Men det tåls inte kan tänka. Mången gång, när jag vankat till
eller från Skumphult om kvällarne, där den arma änkan varit i behof
af min hjälp och mina själsgåfvor, har jag varit utsatt för stryk och
mordiska anslag på vägen.
Nu frågar jag hvad del är för en stat, som inte skyddar sina
barn, när de gå omkring och göra godt och bringar hugsvalelse åt
de betryckta.
Ska’ inte jag få gå i fred för Kalle, i Sobo och hans fem bröder,
fast han friar till änkan? För jag friar inte till henne. Och det
borde Kalle begripa, alt jag inte, såsom det nu vetter, kan tänka på
gifta mig med henne, om bå’ hon och jag ville aldrig så gärna. Nä,
gubevars, jag bara hjälper henne i vissa saker, eftersom jag, skam
till sägandes och utan skryt, har bättre gåfvor än Kallenötet.
Här behöfdes i sanning yrkesinspektörer, hvilka vårdade sig om
hedersprissar, som taga sig an unga änkors sak, hvilket tycks vara
ett vådligt och lifsfarligt yrke.
Jag bryr mig inte om att nämna, det Kalle i Sobo och hans
bröder och gelikar legat på lur i Skumphulta hage och kastat sten
och till och med skjutit med salt efter benen på mig. Det bryr jag
mig icke om, ty de ha aldrig råkat och ständigt skjutit bom, de
blindstyrena. Och inte heller befattar jag mig stort med att Kalle och
änkans svärmor ha eggat upp käringen min och ställt till ett
förskräckligt s. k. helsike i mitt hus, för det jag bisprungit änkan i
hennes trångmål och i hennes svåra ställning, ty jag har mitt
samvete, mitt goda samvete, som tröstar mig i det stycket.
Men att jag skall behöfva slåss för mitt lif och gå i dödsfara
och därtill tvingas betala pengar, det kväljer mig.
Det är inte så värst länge se’n Kalle i Sobo och tre andra, som
han legt till hjälp, ville snara in mig med en töm i Trollebo grind,
när jag kanske väl sent en kväll kom ifrån Skumphult, där jag hjälpt
änkan med alt skrifva ett reversal till ett lån, som skulle omsättas.
Inte behöfde jag låta snärja mig i en grind och taga emot stryk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
