Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af gärdsgårdsstafvar för det. Jag såg gualof snaran i tid och låtsade,
att jag fastnat uti henne. När så Kalle oeh hans hjälptrupp kom
fram oeh skrek:
— Nu ska’ du få för att stryka omkring i Skumphult och
förvilla och sätta stollastyeken i änkan! så var jag till reds och gaf den
ene af karlarne ett litet nyp i synen, så att han tog jorden an.
Hvilket gjorde, att de andra inställde sina fientligheter.
Jag ville inte karlen nå’t ondt, jag ville bara värja mitt lif.
Därtill hade jag ju rätt, när jag var på ärliga vägar stadd.
Men försynen, som är outgrundlig, hade velat att näsbenet sprang
af på karlen. Ilan hade väl ett fasligt skört och . uselt näsben, kan
jag tro, som egentligen inte kunde vara värdt någonting. Men tror
ni inte, alt jag ändå blef på att lägga ut femti riksdaler för det
förhärdade gamla murkna näsbenet. Annars hade de dragit mig inför
domstol, sa’ de, och då hade de kanhända stått där och babblat om
mina Skumphultafärder. Hvilket jag var lika nöjd om, ty en hop
dåliga människor misstolka alltid de bästa bevekelsegrunder och vända
allting åt luilsefyret, när en stackars 2-i-årig änka är med uti spelet.
Femti riksdaler 1 Det är så jag kan krevera, när jag tänker på’t.
Eller är verkligen priset på näseben så högt nu för tiden, godt folk?
Men karlen blef gualof sned .i synen för all sin tid.
Se’n hörde jag inte af Kalle i Sobo på en långlig tid, utan jag
fick gå något så när i fred bå’ till Skumphult oeh annorstädes. Änkan
tog tröst och redde sig saint visade mig stor tacksamhet, såsom ju
inte underligt kunde vara. Kalle i Sobo hade ingen framgång hos
henne och inte fick hon af mig att hjälpa upp hans aktier, utan jag
sa’ henne tvärtom hvilken förskräcklig dråse han var och stigman
oeh röfvaranförare. Det värdt alltså litet lugn en tid. Men mina
femti riksdaler voro borta. Käringen min kallade mig
»Skumphulte-lin» och förde e;tt fasligt gny med mig samt förklenade änkan.
Ni kan inte tro, så söt denna ’är.
Under allt detta och trots allt detta gick jag dock stilla och
laglydigt, tyst och from min Väg och samlade glödande kol på sam-
hällets hufvud.
Hvarför ska’ inte staten ha lika mycket hjärta för unga änkor
som för fabrikspojkar? Ä’ inte änkor lika dyrbara som en hop pojkar
och värda beskydd? Grufligt mycket sötare äro de i alla fall. Men
staten har ingen kärlek till änkor, staten ger dem attsingen, den gamle
krubbitarn, och skyddar inte ens dem för våld, som af sina hjärtan
drifvas att bistå änkorna i deras bedröfvelse.
Nå, en kväll gick jag andäktigt från Skumphult. Jag hade var’t
oeh hjälpt henne att skicka af hennes lilla hypteksränta, kantänka.
Hvem angick det? Ty om jag har gåfvor att skrifva till
hypteksför-eningen, så ska’ jag väl nyttja dessa gåfvor. Behöfver jag kanske
sätta mitt ljus under ena skäppo? Jag var alltså i Skumphult och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
