Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förstås. Men då hon inte kunde känna alt jag luktade starkt, då
hon nosade på mig, blef hon lite lugnare.
Hästen visade heller inga fel och de tre pröfvodagar, som man
har vid hästaffärer, gingo utan alt Jösse kom och ville rifva upp,
hvilket jag nästan bäfvat för, ty jag hade, som sagdt, med Guds hjälp
purrat honom galant och trissat upp honom på minst 50 riksdaler.
Men Jösse höll sig lugn och jag var glad.
Så körde jag en dag elt lass ved till sta’n. Det gick brå och
min nye häst aktade inte lasset ett’tecken, så det var en lust att köra
och jag behöfde inte nyttja pisk en endaste gång.
När jag kom in på stadsgatan mötte jag gamle Alström,
hof-slagaren därinne, som påstår, att han är den likaste hästbotaren i
universum. Han hade inte väl fått syn på mej och min häst, förrän
han kom framskranglandes och tittade på hästen och synade honom
fram och bak och på sidolinjen också.
— Din häst a !sjuk! sa’ han.
— Han är väl så hundingen heller! genmälde jag och började
darra i alla leder.
— Jo han ä’ riktigt sjuk! A’ han försäkrad? fortfor Alström
och raglade kring hästen, för Alström är en supare han som de andra
stadsboarne.
— Nä, gunås, hva’ han inte är försäkrad! Men är dä’ nån
fara på färde? .
— Fara! Får du inte bot för honom i rappet, så mister du
honom, förklarade karlen.
— Kors, hva’ ska’ jag ta’ mej till? lät jag.
— Spring efter ett kvarter brännvin. Men skynda dej, så ska’
jag blanda ihop ett meklament! lät Alström, och löfvade se till lasset.
Nå, jag skubbade efter brännvin i en brinnande hast. Och när
jag kom tillbaks med. buteljen tog karlen upp ett par nypor, hvitt
pulver, hvilket såg ut som stött socker, och trattade ner det i
brännvinet.
— Släpp nu ner den vänstra skakeln och håll opp bakbenet på
luringen, så ska’ jag hälla i honom dekokten! komderade Alström.
Jag gjorde, förstås, som han befallde och stod där bå’ länge och
väl och höll opp bakbenet på hästen. Under tiden kunde jag ju
inte se hur gubben vände sej med ingifningen. Men faslig tid tog det.
— Yell han inte ta in? sporde jag.
— Ähjo, tåla dej du! Han ä’ djädrig och vill inle gå på’et.
Men i sig ska’ han ha’ dä! stönade Alström.
Till sist fick jag då släppa ner benet.
— Nu har han fått’et. Kör nu och var lugn, mente gubben.
Och nog hade det varit svårt för honom att tratta brännvinet i
kampen, för Alström var röd i synen som en kokt kräfta.
När jag se’n kom hem om kvällen, gick jag ner till Jösse i Få-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
