Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gubbakärlek.
När en gammal 75-årig gubbe blir kär i en tös, så ska’ jag (ala om
för herrskapet, att det går hett till. Man skulle’ väl eljes vara böjd
att tro, det någon vidare stor och brusande kärlek icke skulle kunna
få rum i en åldrings förkrympta barm. Men tror man sådant, misstager
man sig storliga. Aj, aj, aj, hvad gubbar kunna bli kära och galna
och vilda, till och med när de stappla på grafvens rand. De ä’ tusen
gånger värre än vi pojkar. De kunna älska så att det brakar i deras
gamla giktbrutna kroppar och merendels varda de samtidigt så
svartsjuka, att det rent af gnistrar om dem. Därför önskar jag innerligt,
att jag, när jag blir gammal en gång, inte måtte gå och förgapa mig
i de uppväxande tösernas skönhet, utan att jag måtte blifva en af
de människor, hvilkas dårskaper försvinna med åren.
Jag hyser i alla fall en stor vördnad för ålderdomen och jag älskar
icke de människor, som utan rörelse kunna se en lifvets solnedgång,
då aftonens mörker börjar breda sig öfver det skumma ögat och
skymningens skuggor falla allt djupare öfver förståndet och
tankeförmågan. Men jag kan inte hjälpa, att jag inte kunde låta bli grina
åt gamle Peter Magnis i Hiarum, när han en höst helt plötsligen blef
toseter och kär och ville spela pojk samt försökte dansa polska med
sina 75-åriga gamla skinntorra och skramlande ben.
Peter Magnis var verkligen 75 år och hade varit änkeman i cirka
25 års tid, så här fanns väl ingen i hela kristenheten, som kunde
inbilla sig, att den gamle hvithårige gubbastulten skulle bli anfäktad
af den så kallade kärlekens kval. Vi trodde tvärtom, att han satte
större värde på en 50-öring än en flicka. Ty pengar var han glad
åt och sådana fiade han samlat icke så litet på gamledar.
En son Iiade han i första giftet, och den hade han aldrig gifvit
ett runstycke, utan pojken hade fått ge sig ut vind för våg på egen
hand i världen och försörja sig bäst han gitlat. Mon det hade gått
bra för denne. Han hade till sist, blifvit slaktare i en stad och korf-
makare eller en sådan där »charkutisör», di kallar’t.
Nå, så kom här på sensommarn ut en fatlig skomakaredoller
ifrån sta’n. Hon var systerdotter till Salomon i Höhället och skulle
bli därnere och njuta några veekors landtluft, sades det.
Nu ligger Höhället bara några bösshåll ifrån Hiarum, så att den
sabla tösen råkade Peter Magnis tidt och tätt. Det var en lifvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
