Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gammal kärlek.
Härom kvällen just i solagången vankade jag genom Gisebo skog,
som ligger omkring en half mil hemifrån.
Ingen mötte jag och ingen körde förbi mig, utan det var lugnt
och ensligt och högtidligt i skogen.
Solen sjönk allt djupare och djupare bakom Traskebo kullar,
såsom hon alltid gör om kvällarna, och hon kysste i förbifarten
sky-arne, så att de rodnade och glödde som flickor göra, när man kysser
dem så där helt oförhappandes, då man kilar förbi dem.
Rätt som jag så stretade fram genom skogen i tukt och ära,
nykter och anständig, såsom det höfves en karl, fick jag plötsligt höra
ett vådligt gormande och rytande framför mig på vägen. Det svors
och det turnerades, det röts och hojtades och skvadronerades, så
att det ekade i skogen, och jag hajade till och blef liksom ett grand
rädd, ifall för resten en karl kan bli förskräckt.
När jag stannade och lyddes, hörde jag emellertid att det var
två karlar, som skällde ut hvarandra och brottades litet längre fram.
— Gualof att det är folk och inte troll! tänkte jag och fortade
på för att få se på kolifejet.
Jag hade inte gått långt, förrän jag fick se Manne på Näset,
gamle beskedlige karlen, ilsk och ursinnig hålla en annan man i kragen.
Och främlingen å sin sida hade grabbat tag i Mannes krage och slet och
drog så godt han kunde. Jag kände inte igen karlen, men på hans
rock såg jag att det var en Flattingebo, ty sådana rockar ha de just
ingenstädes här i trakten mer än nere i Flattinge socken.
Manne ville vräka omkull Flattingebon och denne å sin sida
vån-nades af alla krafter att häfva ner Manne i diket.
De skrefvade och grinade illa och pustade och svettades och ill-
fänades samt voro röda som tuppkammar i synen.
— Nu ä’ du min gris lell, och nu kommer du inte att höra gök mer i
all din ti’. I tjugu år har ja’ väntat på detta ögnableck. Läs dina
böner, för nu s’a dä’ snart va’ slut mä’ dej 1 stönade Manne och sökte
sätta krokben för sin fiende.
Men Flattingebon skrefvade och tyade sig undan och stod på
benen.
— Nähä, du har för lite talg i tummarne och du ä’ för blöter
i skjortärmarne, Manne. Släpp me’, annars lägger ja’ dej i vägen, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
