Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När han inte fick något arbete, blef han bitter och hårdsint som
fadern. Den andra ungdomen beundrade honom för hans dristiga
och ovanliga fasoner, och så blef han liksom en höfding för socknens
vilda sällar. De bjödo på honom, följde och lydde honom och hade
honom till sin s. k. redtråd vid sina gillen och i sina slagsmål.
Anders gick alltid i spetsen. Men det gamla lugna folket höll honom
för ett vilddjur oeh en skräck.
Gaf han sig längre bort från hemhållet och skaffade sig arbete,
dro^o sockenborna en suck af lättnad. En och annan tös drog
visserligen vid sådana tillfällen andra slags suckar, ty flickorna voro tosiga
efter honom. Men han blef aldrig länge borta. Han kunde inte
rangera sig någonstädes. Hvart han drog blef han visserligen omtyckt
af sina kamrater, men det dröjde aldrig länge, förrän han kom i gruff
med förmännen och kastade dem ifrån sig som hösäckar. Och så
måste han hem igen.
Så kom han gång på gång allt obändigare oeh hårdare oeh mera
vild till gamla Greta i Uppebo.
I det längsta hade hon hoppats att lifvet skulle stuka honom och
göra honom mjuk och anpassa honom på något ställe, där han kunde
stanna och bli som folk. Men slutligen började äfven hon förtvifla.
Och så låg hon om nätterna och snyftade, och tiggde Gud, att han
ville skapa om sinnet på den annars så härlige pojken.
Under tiden hade lilla Kajsa i Rydhemmet vuxit upp och läst
sig fram. De, som inte kände henne, tyckte att hon var en yrhätta,
som bara grinade åt allt.
— Hon tror att lifvet inte är annat än en lekstuga! sa’ gum
morna och spådde att hon skulle törna emot någonstädes.
Söt var hon med sitt burriga hufvud och sina klara ögon och
sina mjuka lemmar. Hon var rakt som en liten vessla. Pojkarne
älskade henne mycket, men hon bara stollades med dem och hade
roligt åt deras jolmiga kärleksförklaringar och slank ifrån dem med
ett skralt.
De, som närmare kände henne, sa’ emellertid, att det fanns sådana
tankar och ord i henne, att det var alldeles obegripligt, och de
på-stodo, att när hon ibland var allvarlig, kunde hon gå djupare in i
sakerna än en präst.
Nå, Anders oeh Kajsa kommo att titta på hvarandra första
gången på nyårsgillet i Blankebo, och Anders kände tvärt något
underligt inom sig. Han erfor det så, som om de där ögonen hade velat bedja
honom om något och som om de tyckt att det vore synd om honom.
Han visste inte hur det var, men han drogs till henne. På samma
gång skämdes han likväl för henne och för sig själf också. För första
gången kom det för honom, att lifvet skulle vara djädringen så här-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
