Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När högmodet växer.
Det förnimmes en och annan gång, som om ur vår svenska jord
i midnattsstunder ginge klagande suckar genom aflöfvade lundar. Det
tyckes, som om hon sörjde öfver något och våndades af smärta, som
om hon rent af börjat finna sig ensam och ledas vid.
Kanske gör hon så och har skäl därtill. Ty si, hennes söner
fly henne samt hålla sig för goda att gifva henne den rykt och ans,
som hon tarfvar. Och dock har hon sällan varit sen alt belöna de
sonliga omsorgerna, som ägnats henne.
Långt framme i slulet af oktober kan man ibland få se långa
rader af hafreskylar stå liksom bortglömda utåt fälten, och frosten
breder sin isiga och hårda skorpa öfver obärgade potatisskördar.
Under och efter andtiderna synes det bäst, huru det fattas armar
som skörda och bärga, och hemmansägarne och deras hustrur, hvilka
icke kunna få sig en dräng och en piga med mindre än att de gifva
näsian hela intäkten af grödan i lön, hålla på att digna af släp och
arbete sent och tida.
Deras egna söner och döttrar hafva dragit bort med nejdens
öfriga ungdom, antingen till Amerika eller in till städerna.
Fabrikanterna, den fjärran Västern och landthandelsidkarne hafva sugit till sig
sönerna. Och döttrarna äro vordna syfröknar.
Därför stå hafreskvlarne ännu ute, hvita af oktoberfrosten, därför
ligger potatisen ännu i fårorna och längtar efter källarvärmen, därför
suckar vår gamla jord så tungt och smärtfullt i midnattstunder, och
därför se våra småbönder så utmärglade och så utarbetade ut.
De hafva en allt för lång arbetsdag. Men öfver dem sträcka
Stockholmsherrarna, hvilka eljest upphäfva sig till alla arbetande
bröders målsmän och förmyndare och hjälpare, icke ut sina faderliga
händer annat än till deras skadegörelse.
Ja, det är gunås så, att jorden vill snart ingen människa lägga
hand vid, och det ser ut, som om man rätt i rappet började vämjas
vi de gamla hederliga yrkena också.
Oskar Blåsjö och Kalle Barkström voro svågrar och bodde på
hvar sin sida om ån.
Blåsjö var en färgare, och det var godt och bra att ha honom
till hands för att stampa och färga våra vadmal och klännings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
