Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom emellertid allt närmare i sätet, hvilket han fann godt och
behagligt. Och så såg hon så underligt på honom och klatschade med
ögonen, så han erfor liksom behof af att lägga vänstra armen om
lifvet på henne. Men det. tordes han inte.
— Men kommer tid, kommer råd! tänkte han och kände sig
riktigt belåten med världen.
Omsider nådde de Föreberg.
— Si, så trefligt här sir ut. Här kommer ja’ att trifvas! sa’
hon, när hon klef ner ur schäsen. — Och här ska’ ni få en liten
kyss för go’ skjuts och vänligt mottagande! Innan Nikodemus visste
ordet, af, där han stod med piskan i näfven på backen, hade hon
verkligen kysst till honom. Hon var, månntro, utstuderad, den harpan.
Eller hur? Kyssen knäckte Nikodemus tvärt. Det blef liksom dimma
för ögonen på’n. Han var, kantänka, ic-ke van vid sådan mat. Han
glömde rent af att vattna hästen och var så förbryllad och så
lyck-salig, att det var med knapp nöd, han fick selen af djuret. Han
gick som i en dröm.
Tio minuter efteråt hade den nya människan fått hand om hvarenda
nyckel i Föreberg. Nikodemus visade henne hvar allt var till
finnandes, bå’ soflet och kaffet och sockret och hela kosidangsen.
— Säj bara till, när det ta’r slut! lät han. Hon hade tagit knäck
på honom i ett enda tempo. Hon visste synbarligen hur en änkeman
skulle tagas. När hon sedan satte på kaffet, smatt Nikodemus ut och
mjölkade korna själf.
Kan man tänka sig sant. Ett svårt och ovant göra var det för
honom. Han stönade och svettades och skällde på korna, när de inte
stodo still, slog ut hälften af mjölken och hade brådt som en tosing.
Men gick gjorde det. Se’n fodrade han och bar in ved och vatten
och uträttade själf hvarenda syssla. Hvem skulle väl trott sådant om
Nikodemus, den forne latmasken?
— Ja’ tror rätt vi koka hvitegröt i kväll! smilade han, när han
slutat sina bestyr och fått sitt aftonvardskaffe.
— Hjärtans gärna, min gubbe lelle, log hon.
Jaha, mina vänner, den kvällen blef Nikodemus bet. Ni skulle
se, hur han ser ut nu. Han är blek som ett lik och mager som en
räf. Nu är det han, som får göra hvart eviga dugg i Föreberg. Nu
är det han, som får stiga upp före sol och syssla, han som får koka
kaffe och bjuda den nya människan, den han naturligtvis äktade, på
kaffe och dopp, innan hon stiger upp. Nu är del han, som får gno
och släpa tills långt efter sol gått ner, men’s hon sitter inne och
fruar sig och smörjer sig och drar sig och tar de bästa bitarne samt
slänger rasket till Nikodemus. Och så har hon tagit dit sin mor, en
gammal tatterska och sin syster, ett ilsket skrälle. Och dessa tre
hålla nu på att jaga lifvet ur Nikodemus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
