Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
människors lycka och välmåga faller icke öfver lians elände, så atl
delta kommer honom att synas anskrämmeligare än det är eller föda
bittra, afundsamma och stygga och rasande tankar i hans barm.
Kanske bär han fördenskull lättare sin börda, fastän hon, som
det vill synas, ändå är tyngst.
Frågar du honom, där han sitter och äter sin vassvälling eller
där han i våren med sin smutsiga säck på magra skuldror kommer
ner åt byn för att be om litet utsäde eller några sättpotäter, frågar
du honom hur han kan härda ut, så svarar han:
— Åh, dä’ får väl gå! En har växt upp vid svält, en ä’ fattigt
födder, så en vet ju inte annat om. Dä’ får väl gå den ena da’n
efter den andra. När dö’en kommer, har en annan lika möcke som
den likaste helgår’sbonne, fast han får en finare begrafning. Men
hva’ kvettar inte dä’!
Jaha, go’ vänner, en sådan där resignation hjälper folk att bära
den smutsiga påse, i hvilken man tigger »säasäd» och sättpotatis.
Jag tror fördenskull, att det är lyckligare att få gömma sin nöd
långt borta i en enslig vrå, fjärran från bullret, ostörd af dem, som
tanklösa dansa och piruettera utanför nödens portar.
Men det var det jag ville säga, att
»Ser du en usling vid vägens rand,
Räck ut din hand;
Det hugnar att hjälpa och hjälpas ibland.»
Klas Jönsson i Gummemåla by var en stor bjässe och en maffig
halfgårdsbonde, den förnämste för resten i hela byn. klan stod sig
bäst och åt likast. Men han hushållade väl och gaf inga
stycken bort.
När de fattiga backstugsittarne kommo ner till Gummemåla i
vår-dagarne för att be om utsäde till sina täppor, så fingo de minsann
icke många korn af Klas Jönsson. Hade han någon slösäd till hands,
dängde han kanske till dem några näfvar däraf. Men nog fingo de
lika många skällsord som grobara korn oc-h fullt ut lika mycket ovett
som det var ogräsfrön bland den säd han kastade ner i deras påsar.
— Di fattie vell rent runera oss. Finge di allt hva’ di pocka
på att få, skulle en annan snart bli tvungen att gå ifrån bå’ gård och
grund, plägade han säga. Och det var inte utan att han förmanade sina
grannar och andra bönder, att inte vara för gifrunda mot de fattige.
— En ska’ inte vänja dem ve’ nåra ovanor; dä’ ha’ di ingen
betjäning af, mente han.
Särdeles var han sträng och hånfull mot Petter i Gummemåla
Södergård för dennes godhjärtenhet. Petter var den minst burgne i
hela byn, men hos Jionom fingo de fattige ändå alltid mest bå’ säd
och fägning och goda ord, hvilka många gånger göra lika mycket
godt som fläsk och bröd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
