Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag fick, gualof, se honom när han var uppe på backen i min
kohage. Han for hit och dit, den sjåtern och skramlade med
träskorna och vinglade och rände näfvarne i backen allt ibland. Det
syntes på honom, att de inte haft pengar i gårdarne, där han var’t
och kräft, utan att de i stället spenderat på honom för att få »ett
par dars delation». Och han hade inte var’t karl att hålla brännvinet
på afstånd, den stackars sexmannen. Ja, han är också bra snål och
girig, hvilket ju är en rot och ett upphof till dålighet.
Nå, jag såg honom alltså vingla och vagga på afstånd. Jag
visste i hvad ärende han kom, och så knallade jag mig förstås af åt
ett annat håll. Jag hade ingen kärlek till prästskatten den dagen,
hvilket är ett stort fel hos mig.
Jag skubbade alltså af neråt torpen till och blef därför inte i
tillfälle att se, hur det gi k för sexman eller i stånd att afvärja det
spektakel, som hände honom.
Hemma på gatubacken sprungo mina pojkar, och svåger mins
pojkar, som äro ena stora vindtböjtlar, och lekte »tjuf och polis» och
hade roligt oeh fyllde luften med sitt skrän. Rätt i rappet kom då
sexmanncn framraglande oeh stannade på fäbacken.
- Si, där ha vi en föllehunn! Den ska’ vi ta’! hojtade en af
pojkarne. Det var nog svåger mins, kan jag tro.
Och det behöfdes inte mer. De orden tände eld i pojkarne som
en brand tänder eld i en kruttunna, och i blinken fingo bytingarne
fatt sexmannen. Några drogo honom i armarne, andra sköto honom
i ryggen under ett förskräckligt hurrande och oväsen. Sexmannen
sparkade med träskorna och röt som ett vilddjur:
- Styr er pojka och släpp me’, annars slår ja’ er fördärfvade.
Släpp me’, pojka, på eviga fläcken, era bytingar!
Men pojkarne rusade i väg med den arme karlen och skuffade
in honom i — svinhuset samt lade på haspeln.
Först när de fått in sexman till svinen, blefvo de rädda. De
vågade inte öppna åt honom igen, ty de befarade stryk, när han kom
ut. Därför tittade de en stund på hvarandra och sprungo sedan till
skogs i bäfvan och stor räddhåga öfver hvad de gjort.
Men sexmannen rasade bland svinen och hojtade och skrek och
sparkade sönder bägge sina träskor mot väggarne.
Han var i en ohygglig situation. Men det hade han ju i alla
fall brännvinet att tacka för. Han var där han var. Han vrålade så
att svinhustaket kunnat lyfta sig, och grisarne stämde in och
sekunderade honom efter förmåga. Men ingen hörde dem. Jag hade ju
undanstuckit mig neråt torpen, pojkarne voro långt sin kos i skogen
och hustru min låg inne sjuk i sin vanliga influensa, så att hon
gualof hvarken hörde eller såg.
Efter ett par timmars tid, när jag trodde att sexmannen kunde
ha gått sin väg, masade jag hem och fick så höra ett stort gny från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
