Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag glömmer. När svedan efter den stingande törnelaggen har lagt sjg,
minns jag inte längre olycksfallet. Men Fredrik i Skatebo tycks
inte kunna glömma. Taggen sitter tydligen kvar i hjärtat på’n och
gnager och stinger och äter sig in allt längre och längre. Så
länge jag minns honom, har han alltid varit en sorgbunden,
svår-modig och dyster karl.
— Kan du tro — yttrade han — att ända till dess jag blef
tjugufem år var jag den gladaste, tosigaste gossen här i pastoratet.
Det var bara lek och lust.
— Ar det möjligt? undrade jag.
— Jo, gunås, det var nok så. Ingenting hade jag heller alt
sucka för. God hälsa, friska krafter, godt humör och så skulle jag
ju få- hemmanet efter far min, nära på skuldfritt.
— Ja, det var ljusa utsikter, inföll undertecknad.
— Men ingenting utaf det där gladde mig i alla fall så som
vissheten om, att jag skulle få Greta i Åkershult till hustru. Vid
henne var jag så glad, att jag syndade därmed. När jag bara tänkte
på henne, skalf jag i hela kroppen, när jag fick se henne kändes det
som om jag träffats af en sådan där elektrisk stöt. Jag skulle hellre
ha försakat gård och grund än henne. Ja, jag var, som sagdt, så
glad vid henne, att jag syndade med det. Det var ju ett rent
afgu-deri. Och därför gick det väl såsom det gick. Och så satt han tyst
en stund.
— Var hon så grann då? inflickade jag.
— Grann! Jo det var just det hon var. Och frisk och munter
och trofast på samma gång. Jag ser henne för mig, när jag blundar.
Men jag kan inte beskrifva henne, ilon hade ögon som en källa i
skogen och hår som en knippa solstrålar. Och så rund och så mjuk
och brinnande liflig, se’n. Ja, jag kan se det, men beskrifva det kan
jag inte. Och så hon dansade vid vår sista midsommarvaka! Och
så trefligt vi hviskade till hvarandra och gjorde upp huru vi skulle
ha, det när vi blefvo gifta. Inte trodde vi då, att hon några timmar
efteråt skulle ligga kall och stel och död! stönade Fredrik i Skatebo.
— Dog hon?
— Ja, hon dog!
— Gick det så kvickt?
— Ja, det gick kvickt. Vi voro, som sagdt, på midsommarsdans
i Fågelsången, och aldrig har jag haft så roligt. Men aldrig har väl
någon rolighet slutat förskräckligare.
Vi kommo dit en hel skock ungdom från vårt håll roende i båtar
öfver ån, för att slippa omvägen. Gunås, det gick inte alltid så
anständigt till på den tiden vid lekstugor och midsommarsdanser. Det
var ju ingen skam eller vanära eller chikan att supa i de gamla
dagar, det var snarare tvärtom. Och för den skull medförde alla gossar
starkvaror och spenderade på hvarandra mellan danserna, så att vi
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
